NY BOK
Merete Mazzarella
Från höst till höst
Schildts & Söderströms
Men eftersom ”dagboken” börjar hösten 2019, och ger intryck av att vara skriven i ett löpande nu, så kan man säga att viruset tog en egen roll i ett skrivprojekt, som från början löpt på i Mazzarellas vanliga observerande och reflekterande stil. Hon kan nog sägas tillhöra de författare som skriver oupphörligen: ”När jag tänker efter inser jag att det ju fortfarande är samtiden – den nu plötsligt förändrade samtiden – som jag skriver om. Nu mer än nånsin gäller det att iaktta, reflektera, dokumentera.”
”Inläggen” i dagboken är av skiftande slag, och är precis det hon själv skriver: iakttagande, reflekterande, dokumenterande. Bestyr och förflyttningar i vardagen, arbete, relationer. Är det superintressanta saker? Nej, det måste det inte vara, men det är sättet som Mazzarella skriver om det, som gör att man tycker att ALLT hon gör är superintressant, vare sig det är en resa till Australien eller att bära hem en julgran.
Den röda tråden genom texten är tidens gång. Författaren knyter an hela berättandet till åldrandet, livstidens spann, och sin egen hållning inför tidens tickande. Skrivandet går lite långsammare, ett visst motstånd mot skrivandet i sig tycker hon sig märka (men det märks då inte i denna bok.). Inte så att författaren summerar sitt livsverk, men hon noterar var hon står och hur hon känner inför det. ”Nu mer än nånsin känns också den nära framtiden oförutsägbar. ----- Jag är en författare som inte vet hur hennes berättelse ska sluta.”
I den sentensen ligger bokens kärna, en författare som skriver, men inte vet ”hur det ska gå”. Pandemin rubbade cirklarna, en påminnelse om förgänglighet, ett memento mori. Men allt ur författarens penna är inte guldkorn. Att det inte är samma sak att kommunicera över datorn som i verkliga livet, är ju knappast någon nyhet. Det märks också på dagboksinläggen, efter pandemins intåg, att författarjaget är mer isolerat, och lyssnar mer på medierna. Reflektionerna blir också mindre unika, och mer generella, upplever jag. Därför är för mig bokens första tre fjärdedelar, pre-pandemiska, intressantare än de avslutande, som är ett slags nyhetsuppdatering av virusets framfart, och inte nödvändigtvis litteratur som överlever just tidens tand.