NY BOK
Jesper Högström
Jag vill skriva sant
Weyler
Hon ville skriva sant, beskriva tankar och upplevelser sakligt och utan reservationer, obekymrad om hur alla omnämnda framstod. Det uppriktiga skrivandet pågick under 30- och 40-talen då hon bodde på Parkvägen 10 på Lidingö tillsammans med sin man Knut Jaensson, essäist och kritiker.
Dagböckerna från 1939–1944 förblev förseglade i 50 år, men finns nu tillgängliga och på dem har Jesper Häggström byggt sin bok, med hopp om att den ska vara ”i Tora Dahls anda”.
Intrycket är att han lyckats väl. Utöver den höga skvallerhalten har dagböckerna ett värde som beskrivning av ett intressant inslag i den moderna svenska litteraturen. Huset på Parkvägen blev nämligen legendariskt som litterärt vardagsrum. Där samlades proletärförfattarna och modernisterna för att supa, prata skrivande och både snacka om och ha sex. Bland de mer eller mindre (o)trogna besökarna fanns Eyvind Johnson, Erik Lindegren, Gunnar Ekelöf, Artur Lundkvist, Vilhelm Moberg, Harry Martinson, Ivar Lo-Johansson och Nils Ferlin.
Knut och Tora blev som föräldrar för dem, men det hindrade inte ”mamma” Tora att regelbundet gå i säng med både Gunnar Ekelöf och Luleåfödde Erik Lindgren, 21 respektive 24 år yngre. Hennes äktenskap hade falnat och i Lindegren blev hon störtförälskad.
Flera i sällskapet fick senare stol i Svenska akademien. De blev därför störda när Tora Dahl i sin självbiografiska Gunborgssvit gav sin syn på en del sjaskigt som skett på Parkvägen. Den kulturelle strebern Artur Lundkvist anklagade henne för svartmålning, men ogillandet var ömsesidigt. Hon tyckte att han var ynklig:
”Artur talade för att man borde bli nazist för att inte riskera att komma i koncentrationsläger. F ö beundrade han Hitler ganska länge, vilket jag finner vara i enlighet med hans natur ...”
Också i övrigt visar hon upp en solkig bild av författarkotteriet. Som etiskt förkastligt framstår hur dessa suparkompisar recenserade varandra och ömsesidigt blåste upp egon och anseenden.
Som kvinna kände Dahl sig ofta otillräcklig och sedd som lägre stående. Innan hon avled 1982 hade hon ändå presterat 29 böcker och blivit erkänd, främst för sin självbiografiska svit i åtta delar, utgiven 1954–1966.
Fast dagböckerna var hennes viktigaste vittnesbörd till eftervärlden. I dem finns den sanna historien, hävdade hon.
Jesper Högström har varit henne utmärkt behjälplig med att förmedla den.