NY BOK
Anders Teglund
Cykelbudet
Teg publishing
Om dessa cykelbud, som i huvudsak levererar mat, har Anders Teglund skrivit boken "Cykelbudet", strukturerad som en dagbok under drygt ett års tid med start när covid 19-pandemin lamslog Sverige i mars 2020.
Anders Teglund, frilansande kulturarbetare från Luleå med musik och piano som specialitet, har Göteborg som arena för "Cykelbudet". För när musik-gigen som över en natt dog ut måste han göra något. Att han tog påhugget som cykelbud åt budföretaget Foodora ska vi läsare vara glada åt, "Cykelbudet" ger nämligen – äntligen – möjlighet för mig som läsare att ta del av livet på sadeln för de människor som i vid mening arbetar i vad jag vill kalla den osynliga sektorn. De som helst inte ska synas men som vars arbete mycket av samhällsservicen sker.
"Jag är en råtta", skriver Teglund som ändå innerst inne vet att han bara tillfälligt kommer att vara i denna gig-ekonomins träskmarker. Huvudstyrkan bland cykelbuden utgörs av människor med rötter i andra länder och där många har det som ordinarie inkomst, medan andra cykelbud lever i limbot få stanna eller utvisas. De lever i ständig osäkerhet, läs stress, vilket skildras trovärdigt i "Cykelbudet".
Roadrunner är appen som styr cykelbudens liv, framför allt deras arbetsliv. Appens "meep meep"-ljud kan handla om jobb att ta, var maten ska hämtas och vart den ska levereras, för att slutligen rapporteras "delivered". Allt ska ske inom vissa tidsramar för att inte riskera avdrag på en redan skral lön.
"Cykelbudet" är sprungen ur skribentens egna reflektioner kring ingången i prekariatet (typ nutida proletariat av tillfälliga och ytterst osäkra jobb), och hur man som bud förlikar sig med att det är så här det är, men där jobbets fysiska del oftast kan läggas på plussidan. Det blir lite sport att hinna mycket och Teglund återkommer till att han älskar att cykla. Kriser av olika slag dämpas ju ofta av fysisk aktivitet.
Det hindrar inte att den totala arbetssituationen bland cykelbuden hos Foodora kräver förändring, vilket tidigt låg i läsningens riktning.
Teglunds bok växer och blir riktigt intressant när de som "pollinerar staden" börjar få nog och kräver sin rätt. Kraven kan variera för det är ett splittrat gäng där flertalet aldrig pratat med varandra och där somliga är skeptiska eller inte vet något om facklig organisering. Det hela leder efter mycket om och men till att Transport och Foodora tecknar ett kollektivavtal.
Ett avtal fullt av frågetecken men som ändå anses vara "ett första steg". Antalet arbetsplatsolyckor är mycket högt i branschen, för att nämna något. Och en delförklaring är att buden själva får hålla sig med cykel, vilket innebär att säkerhet och kvalitet på det viktigaste arbetsredskapet varierar.
"Cykelbudet" blir under resans gång alltmer ett politiskt/moraliskt inlägg i samhällsdebatten.
"Vi måste se till att folk som beställer genom Foodora förstår att de är oavsiktliga sponsorer till ett modernt slaveri", skriver en Alexander till andra cykelbud, och menar att det måste fram hur "matleveranserna ser ut bakom kulisserna".
Med "Cykelbudet" har Anders Teglund dragit ett stort strå till den stacken.
Boken visar också att det som i sin linda startade som ett personligt projekt, som ett sorts terapi, i slutänden kan visa sig vara ytterst allmängiltigt.