CSS självbetitlade debut Cansei De Ser Sexy (”jag blev trött på att vara sexig” på portugisiska) fungerade som en direkt portal till bandets hemland Brasilien för två år sedan. Luftfuktigheten i stora konsertlokaler såväl som små klubbar kunde plötsligt bli tät som i den djupaste regnskog när de fem brasilianarna inledde sin ohämmade liveshow. Deras dansvänliga disco-postpunk remixades också i oändlighet, med resultatet att låtar som Let’s Make Love and Listen to Death From Above blev mäkta populära bland dj:s.
Uppföljaren Donkey är följaktligen ett av årets mest haussade albumsläpp i indievärlden. Vilket tyvärr feta skiv-/distributionsbolaget Warner insåg och lade sig i inspelningen med kalla, giriga fingrar. Vinsten skulle maximeras.
Och som vanligt i liknande fall får musiken lida. I Donkey har alla skarpa kanter slipats runda. Och alla små taggar som riskerar att sticka lyssnaren har brutits bort. Borta är nyfikenheten som tidigare visades upp i larmande nummer som CSS Suxxx. Borta är också den ironiska, vulgära komik som hördes i Meeting Paris Hilton. Tråkigast av allt är dock att CSS karismatiska sångerska Lovefoxxx (Maria Helena Zerba) inte längre sjunger som Kim Deal i Sonic Youth utan som Paris Hilton.
Till och med de roliga, utmanande texterna är borta. Det är nästan Lisa Miskovsky-klass på det värsta. I den svaga singeln Left Behind sjunger Lovefoxxx ”I’m gonna jump up on the table and dance my ass of till I die”. Det är det närmaste hon kommer att svära på hela albumet, till skillnad från debuten som är fylld av diverse fräckheter. Warner har uppenbarligen varit framme med stora censursaxen.
Fast orden i sig är givetvis sekundära. Det är framförallt känslan, kaxigheten, som saknas. Dock så hade snyggare, mer utmanande och originella låttitlar än exempelvis Left Behind, Give Up och Move varit ganska trevligt.
Det är tydligt att CSS med Donkey försöker ta steget ut från indieklubbarna och in på MTV och förmiddagsradion. Synd på ett i grunden bra album. Synd på låtar som skulle låta så mycket bättre om den smutsiga jag-skiter-i-allt-attityden från debuten bibehållits. Särskilt Believe Achieve och Air Painter, som avslöjar mest av CSS fantastiska unikum. Inte undra på att Warner lade dem som näst sista respektive sista spår på skivan.
Efter ovanstående grova kritik kan betyget tre tyckas vara omotiverat bra. Orsaken är att många av låtarna i själva verket är utmärkta under alla plattityder. Jag är bara så grymt besviken. Donkey var ju ett av årets mest haussade album även för mig.
Basisten Iracema Trevisan hoppade av CSS i april.
Nu förstår jag varför.