Det här är en film som redan fått succéstämpel på sig. Hypnotisören är utvald som Sveriges Oscarsbidrag och var redan innan inspelningen såld till över 30 länder. I veckan tävlar den på filmfestivalen i San Sebastian. Filmen bygger på succéromanen med samma namn och är den första i en planerad serie filmer om kriminalkommissarien Joona Linna. Den är Lasse Hallströms första svenska film på 25 år och även hans första thriller någonsin.
Delar av den har spelats in i Norrbotten.
Historien börjar med att nära en hel familj hittas brutalt mördad. Det enda vittnet, tonårssonen i familjen, svävar mellan liv och död och kan inte förhöras på vanligt vis. Det visar sig att en äldre dotter finns någonstans och man befarar att hon kan bli mördarens nästa offer. Kriminalkommissarie Joona Linna (Tobias Zilliacus) tar sig omedelbart an fallet, med en stor dos personligt engagemang. I kampen mot klockan tar han hjälp av läkaren och hypnotisören Erik Maria Bark, spelad av Mikael Persbrandt.
I ett tidigt skede av filmen får vi även möta Eriks fru Simone, enastående spelad av Lena Olin. De två lever i ett perfekt hem men
i en trasig relation. Det är skönt att för ovanlighetens skulle se Mikael Persbrandt i en mjukare mansroll. Mycket av hans uppenbarelse är sig lik, men här får vi även se honom tårögd, krumryggad och förvirrad. Tobias Zilliacus gestaltar en lågmäld och betraktande polis med många stickade tröjor i garderoben. Joona Linnas starka engagemang i mordfallet speglas väl i de ljusblå, blanka ögonen. Men det är Lena Olin som gör den starkaste skådespelarinsatsen. Luleåskådisen Anna Azcarates minuter på duken är få men väl förvaltade. Däremot hade det varit uppfriskande om det inte var så... Typiskt. Männen är samlade och löser saker. Kvinnorna har håret på ända och är mer eller mindre hysteriska.
Inledningen av filmen är brutal och blodig med knivhugg och blodstänk. Vi får följa med in i huset som liknar en slaktplats och även när det vänds på kroppar i bårhusets blågröna ljus. Men för att vara en film av denna genre är det mindre våld än förväntat.
Relationerna och dramat får ta större plats. Pluspoäng för det.
Fotot av Mattias Montero är snyggt och stämningsfullt, ibland rent av överraskande. Det bidrar ofta starkt till att skapa det obehag man känner under den större delen av filmens två timmar. Men det finns även några bisarra situationer som kan locka fram ett och annat skratt i biosalongen.
I filmens sista minuter blir det dramatiskt och riktigt spännande. Dessutom nästan helt utan vapen. Dessa snöiga scener drar upp helhetsintrycket. När eftertexterna kommer kvarstår ännu en del frågor och filmen har på sina ställen luckor i logiken. Men två timmar är två timmar och det här är helt klart en film värd att se.