NY BOK
Kjell och Mårten Westö
Åren
Albert Bonniers förlag
Det var en intressant brevväxling mellan den gamle vars filosofi var att var och en är sin egen lyckas smed, medan den unge som menade att det snarare är omständigheterna som formar människan. Rafael hävdar att omständigheterna drabbade hans yngre syster, som dog alltför ung.
I samma genre finns nu en bok av den firade finlandssvenske författaren Kjell Westö och hans mindre kände bror Mårten. Det skiljer bara sex år mellan dem och kanske är det orsaken till att boken ger ett mera endimensionellt intryck än den Donnerska.
Bröderna Westö skriver om händelser under åren och det ger en inblick i finlandssvenskt liv och kultur. Kjell inleder med det första minnet han har, när de hälsar på mamma Christina på ett vårdhem där hon är intagen för depression. Överläkare på vårdhemmet är Claes Andersson, senare känd författare, och han kommer längre fram i livet att bli Kjells svärfar.
Mårten beskriver hur han 1976 får känna på motsättningen mellan finnarna och sverigefinnarna. Han får representera de svenskspråkiga eleverna i en tvist med den finskspråkiga parallellklassen. Det slutar med ett slagsmål som hans mor stoppar. Han skriver att det var sannolikt denna händelse som fick honom att börja översätta böcker. ”Viljan att agera brobyggare mellan de två språken vaknar tidigt. Däremot har jag inte slagits sedan dess”, skriver han.
Kjell tar upp sitt dubbla och motstridiga sociala arv. Hans mammas patricierbakgrund och pappans ursprung där alla var bönder och fiskare. Han känner sig skamsen och förstår vilket lotteri livet är och att det är förfärligt många som inte vinner, även de som lyckats få gynnsamma kort.
Mårten skildrar hur han reste ut i Europa och präglades av den större världen. När han kom hem till Helsingfors 1989-90 köpte han utländska tidningar, satte sig på ett kafé och lade pannan i djupa veck och ”försökte se ut som jag föreställde mig att en europeisk intellektuell såg ut”. Han låtsades bara vara på tillfälligt besök i sin hemstad.
Den yngre brodern känner vantrivsel i Finland, en aversion mot dess inåtvändhet och fruktan för allt främmande. År 1990 bodde endast drygt fem tusen personer med utländsk bakgrund i Helsingfors: ”Inte konstigt att man längtade ut i världen.”
Det blir en stundtals intressant läsning om tillståndet i Finland för den finlandssvenska minoriteten. Vardagslivet, författarrollen och hur det var att växa upp i ett land där de gamla krigen ständigt gjorde sig påminda.