Jag känner mig kluven inför Jenny Gabrielssons debut.
Å ena sidan: uppfriskande med en norrbottnisk artist som använder stora, teatrala gester och inte tycks ett dugg bekymrad över att kallas "pretentiös".
Å den andra: de cabaretliknande arrangemangen och dramatiska uttrycken känns ofta intressantare än själva låtarna, melodierna.
Gabrielsson har en bra röst, inte tu tal om det, men hon är inte ensam om det nerviga vibratot (Ane Brun är en ack så uppenbar influens).
De franskspråkiga låtarna, som C’est l’amour med sin agentfilmsgitarr, har den rätta dekadenta känslan med lätt ekivoka undertoner. Annat känns märkligt slätstruket och segt, alla stoooora känslor till trots. Säkert blir upplevelsen mer angelägen på en livescen – eller varför inte i en teateruppsättning?
Men P3-producenterna lär älska pianoriffet och refrängen i I'm just dancing, skivans enda upptempo-spår.