Skäggigt, denim, sydstatsjacka, solbrillor, cowboyhatt och den raspigaste av röster. Mellansnack om traktorer, inavel, dricka mycket, dricka ofta och det flinas åt en drogfri festival. Låtar om att "göra roliga saker i leran och skjuta fåglar" och hembränt. Man har tagit ett tema och vridit temat till elva på den tiogradiga skalan. Visst, jag fattar grejen och ser blinkningen med ögat, men det blir ändå för mycket. Samma grej, men lite mindre av allt och det hade blivit mindre pajigt. För låtarna är ju bra. Ingen säger i och för sig åt ZZ top eller Kiss att de har tagit det för långt, men de har kommit aningen längre än Raubtiers hobbyprojekt.
Ta Pär Hulkoffs röst som exempel. Raspigt cool och passande för uppgiften. Men det har tagits ett steg längre även där och därmed lite för långt. Det blir för mycket show.
Skriver jag mycket om allt runt omkring? Säg det åt Bourbon Boys. Det var de som började.
Men ändå. Musiken funkar. Även om den hade funkat ännu bättre i ett stimmigt öltält där skäggiga män skålar i whiskey och kramar varandra för första gången på länge så funkar det. Hillbilly Heart ger skön stämning, Hellfire är lika ösig som Rock n´ roll man. Du hör att det är tufft. Men ändå så gulligt när regnbågen går upp bakom Galärscenen. Bandet ser det inte och man vill bara gå upp och krama grabbarna och säga, det är okej, vi förstår, men nu kopplar vi av lite.