NY BOK
Johan Espersson
Djuriska
Natur & Kultur
På tre-fyra ställen i den texten klipps utredningar om språket in. När vi talar med varandra finns det djuriska med som en "trojansk häst", menar berättaren. I människans språk ingår drag "som verkar likna djurets".
Det är också ett viktigt tema i Esperssons noveller. Gränsen mellan djur och människa är inte oöverstiglig och berättelserna handlar om mänskliga beteenden som är djuriska. Eller är det en orättvis jämförelse? Det kanske är riktigare att kalla onda handlingar omänskliga. Djuren blir nästan en sorts föredöme i de här texterna, obevekligt normala.
I samlingen finns hundar, rådjur, hönor, hästar, en undulat och en svan om än i plast. En bonde uppfattar sina kor som kolleger, de utför ju också ett jobb, tänker han, och uppskattar djurens "hederlighet".
Temat varieras alltså på olika sätt. En kvinna dödar en älg i en dramatisk dröm. Så upptäcker hon att det ju är sin man hon skjuter ihjäl. Varje gång vaknar hon lycklig. De har ett bra liv ihop men drömmen återkommer.
I en annan historia blir berättaren avundsjuk på en katt som slåss med sina rivaler. I nästan varje text undersöker Espersson på samma sätt var gränsen mellan djur och människor går och hur den överskrids.
Några av de tio novellerna handlar om barn. I en av dem upplever en pojke läktarvåldet i Rom under en fotbollsmatch. Han kan inte glömma övergreppen. Det temat, att det finns ett sug eller en lockelse i våldet, varieras i nästan alla berättelserna i "Djuriska".
Esperssons stil är lättfotad och handgriplig. Då och då kan det raka berättandet plana ut i sinnliga beskrivningar. Han har också ett säkert öra för röster.
En kuslig text handlar om en grupp pojkar i Åsa. De trakasserar yngre barn som samlas vid en fotbollsplan. Det handlar om "ett slags pubertal ondska, eller brist på moral", de blir "bra på att slåss" och vill "vidga sitt register". Då dyker ett äldre gäng upp och klår upp dem. Det där kriget trappas sedan upp. William Golding beskriver ett likartat förlopp i romanen "Flugornas herre".
I en novell upptäcker en bonde att får i hans hage har en svart lapp fastspänd över ena ögat. Men hur går Espersson ur den historien? Jag får läsa om men slutet glider ändå undan, döljs. Flödet i "Djuriska" tonas ofta ner och skyms på det viset.