NY BOK
Jan Bergsten
När tåget kom till Lappland
Trafik-Nostalgiska förlaget
För mig som inte är tågnörd är det ändå intressant att läsa om Lapplands historia. Om människor som betvingade naturen och klimatet. Men ännu fler kom och vände om. Gruvexploatörer gick i konkurs, järnvägsinvesterare drog sig slokörade tillbaka, fotfolk återvände till Småland eller Bergslagen eller var de nu kom ifrån.
Järnvägen är en förutsättning för gruvdrift med tillhörande samhällen, och fokus i boken är järnvägshistorien. Från tiden kring 1880 testades ett otal tekniska lösningar på loktyper och vagnar för frakt av både utländska turister och järnmalm. Ångloken ersattes av eldrivna, och 40 år senare var järnvägen utvecklad till en välfungerande standard som höll under många år.
Både svenska och norska staten gick in och tog över järnvägen från privata finansiärer. Samarbetet mellan Norge och Sverige var tidvis laddat, kanske på grund av unionen. Båda sidor tjurade, och båda kunde egentligen bäst själv. Men efter år av ibland svikna, ibland uppfyllda förhoppningar gick det järnvägsspår från Bottenviken till Atlantkusten. På sträckan Abisko – Narvik gick vartannat tåg med ett norskt lok och vartannat med ett svenskt.
Rallarna byggde järnvägen. Det som lockade var lönen, en annan drivkraft var äventyrslystnad. Jobbet erbjöd tungt slit större delen av dygnets vakna timmar. Smuts, torftig mat, sprit, sängplats tillsammans med tio andra i en trång rallarbarack. Gemenskap i bästa fall, vassa armbågar i många fall.
Järnvägsbygget styrde var baracken placerades. Ibland hamnade den nära älven, sjön eller en kallkälla. I andra fall innebar vattenanskaffningen ytterligare sten på bördan. Till baracken hörde en kocka som hade ett mått av privatliv i sin sängalkov bakom ett tygskynke. Prostitutionen var utbredd, likaså veneriska sjukdomar. Men frånsett dessa var rallare sällan sjuka.
Boken växlar mellan hårda tågfakta, beskrivningar av vardagslivet, men även kulturlivet. Den storslagna naturen och den utmanande livsstilen lockade många konstnärer. Särskilt bildkonstnärer, och en livaktig konstnärskoloni växte fram i Abisko. Navet var disponent Hjalmar Lundbohm, en maktfaktor inom näringslivet, men samtidigt mecenat och en fast punkt i tillvaron för många konstnärssjälar. Hans drivkraft var att ”bygga ett mänskligt samhälle”.
Boken är något ojämn och hoppig. Bergsten spänner över många fält i samhället, parat med partier med information om lok littera, antal vagnar, tvåaxlat eller treaxlat. Och tidtabeller. Kanske kunde det göras elegantare.