NY BOK
Marit Kapla
Kärlek på svenska
Teg Publishing
Marit Kapla försöker renodla formen i ”Kärlek på svenska”, där ett större antal informanter fått bidra med stoff, som författaren sedan passat in i den lyriska formen. Boken är på närmare 600 sidor, och uppenbarligen är det teamwork i detta. Berättelserna kommer från Staffan Juléns film ”Kärlek på svenska”, (2022) och bildar en mosaik av ibland problematiska hjärtefrågor.
I en entimmesfilm tror jag inte att alla röster i boken funnits med. Därför undrade jag i början av läsningen om det fanns fiktivt material tillagt. Men när Maj-Doris Rimpi, konstnär från Parenjarka, (mellan Porjus och Ålloluokta) dyker upp, och jag ser att det är Rimpis egna utsagor, så drar jag slutsatsen att samtliga informanter finns. Och kanske det är just det som är problemet. Det verkar inte finnas några fiktiva tillägg som lyfter dramaturgi eller språk i informanternas bidrag, utan läsningen känns som att tröska igenom dagboksanteckningar eller monologer. Den till layouten lyriska formen är egentligen en mängd avlyssnade berättelser, som Kapla luftat upp radmässigt.
/Om jag ska prata om kärleken/då kan jag prata om mina föräldrars kärlek till mig/Om kärleken till flickor jag haft//Kärleken till min dotter//Kärleken till min fru/Jag har haft många situationer/när det är kärlek i mitt liv./Från Rwanda till Sverige/Så vilken är det du vill prata om?/
Där markerar författaren intervjusituationen, vilket dock är ovanligt i boken. Framförallt är det tekniken att redigera bort intervjuarens röst som används, och det bör ju motsvara klippen i filmen. Nämnas bör skillnaden mellan att lyssna till en person som berättar och den skriftliga representationen av det. Kapla tolkar tanke- och andningspauser med radbyten och stor bokstav. I och med överföringen till text och i en ny form med många berättelser mellan samma pärmar, så sker dock en fiktionalisering, även om stoffet är informanternas eget. På det sättet liknar informanternas roll i ”Kärlek på svenska”, den som etnologen har till sina intervjuoffer: när berättelsen väl är samlad in, så har inte upphovspersonen längre kontroll över den, särskilt när intervjuerna läggs samman. Syftet är dock gott, och temat likaså. Synd bara att resultatet är så blodfattigt, trots ämnets förmodade känslomässiga laddning.