NY BOK
Tove Folkesson och Hanna Folkesson
Badort
Norstedts
Tänderna vita på rad, som små soldater”, tänker Måna, arbetarflickan, när hon betraktar Ingrid, överklassflickan som är på besök i Borgholm. De två är det udda kärleksparet i Tove och Hanna Folkessons roman Badort.
Om man nu ska tala om kärlek. Det handlar snarare om passion, blixtförälskelse, ett oemotståndligt begär – även om de erotiska förvecklingarna är varsamt och nedtonat skildrade.
Måna passerar en man, "gammal som vinden, som gnisslet i en eka". Särskilt metaforerna i berättelsen är våldsamt laddade även om många goda iakttagelser stundom balanserar det eldfängda i beskrivningarna.
Man är visserligen förvarnad. På en sida som föregår själva romanen räknar Folkesson upp en rad ord och uttryck: ”låga, flamma, glöd, brand, vådeld” och ett tjog synonymer. De är en sorts stridsrop eller fanfar som varslar om både stämning och förlopp.
De två kvinnornas vägar korsas, de blir ögonblickligen förtrogna, Ingrid uppger att Måna är hennes kusin och de båda kan delta i den stora midsommarfesten för folk i societeten.
Måna vinner till och med en skönhetstävling sedan Ingrid sminkat henne. Ingrid vet allt om den sortens krigsmålning och hittar precis gränsen ”mellan det uppseendeväckande vackra och det skandalösa”.
Festen fortsätter sedan på Solliden där champagnen "ringlar sitt pärlband genom luften" och där V-Gustaf och ett par av tidens kändisar deltar.
De två älskande bryter dock upp före festen på slottet och tillbringar kvällen och natten i ett övergivet hus vid kusten. De kommer ju från olika världar och deras känslor är vid den här tiden lagstridiga. Den påföljande morgonen blir också en sorts uppvaknande.
Persongalleriet är stort, men Ingrids mamma sticker ut. Hon har ett egensinne som gränsar till sjukdom, är bördsgalen och hämningslöst upptagen av sig själv, ett lyxmonster.
I en nyckelscen på stadens badhus förklarar hon att Ingrid måste gifta sig med den unge man hon är förlovad med och som tjänar mycket pengar. Det liknar en försäljning.
Månas far är en alkoholiserad charmör, förljugen och oförmögen att göra rätt för sig, en driftkucku som spelar bort sin lön.
I båda fallen drar beskrivningarna åt karikatyren, de är rollfigurer som i alltför hög grad är formade efter de schabloner som hänger samman med klasstillhörigheten.
Det är inte alldeles lätt att bestämma bokens genre. Där finns drag av både melodram och pekoral men den kan också påminna om en äventyrsroman för vuxna. Viktigare ändå är förstås att Folkesson skriver så väl. Då kan man tillåta sig det mesta.
Hanna Folkessons kolteckningar visar hus, landskap, bryggor, ett par glasögon, en buss, en ring, ett öga. Det finns ett fyrtiotal sådana teckningar, ungefär lika många som antalet kapitel i boken.
Hennes illustrationer är finstilta och påminner en del om foton när de börjar framträda i ett framkallningsbad. Mycket blir alltså kvar i det antydda.
Bilderna svär så till vid mot texternas frodiga och stundom hypersinnliga stil. Vad som förenar dem är att både text och bild tidstroget återskapar miljö och människor, ett Öland som sjunkit i havet. Den amorösa historien utspelas midsommaren 1938, just när Sveriges arbetare för första gången kan ta ut två veckors semester.