NY BOK
Bengt Ohlsson
Föda åt min hämnd
Albert Bonniers
Anna vill han gifta sig med. Alltså måste han hålla sig vid liv. Det är nämligen september 1940 och slaget om Storbritannien pågår. Men Ohlsson berättar också om den tyska hemmafronten.
Man kan förmoda att han denna gång fått söka sig till helt andra, kanske mer svåråtkomliga källor. Men han har tagit reda på åtskilligt, som till exempel att de tyska planen var försedda med extra bensintankar, tillverkade i plywood.
Vi är inledningsvis med när piloterna gör en farofylld resa, de ska skydda de stora bombplanen. Det är svårt nog, för engelska jaktplan är mer avancerade än tyska. Ohlsson skildrar en sådan bombräd, från det brådstörtade besöket på dasset när kommandot kommer, till flykten tillbaka undan de engelska piloterna.
Vid nästa uppdrag börjar hans plan krångla. Sebastian återvänder då mot basen, men blir nerskjuten, hamnar i havet, paddlar i blindo med en åra, hans skytt dör men själv blir han till slut räddad.
Jag kan inte minnas när Ohlsson senast gav sig i kast med ett så blodigt förlopp. Vi befinner oss ju i dödens väntrum, i en cockpit som vid varje uppstigning beskjuts. Att skildra våldsscener och krigets hantverk är en svår bransch. Här blir det inte riktig övertygande.
Bengt Ohlssons bästa gren är att ta sig an sin egen samtid. Det är ju den han så känsligt avspanar i roman efter roman men också i sina krönikor i DN.
Sebastian får splitter i ögonen och hamnar på sjukhus. Föräldrarna besöker honom. Modern dyrkar Hitler och styr och ställer i den lilla familjen nästan lika diktatoriskt.
Sebastian själv tror blint på propagandan, som att tyskarna vid en förlust får "leva som slavar åt någon segrarmakt" och att landet då "störtas ner i kaos".
Sebastian skäms mycket för att han blev nedskjuten. De flesta av hans tankar leder vidare, till en känsla av att han på det hela taget är för kort i rocken för detta liv. Det var just att flyga planet som gav honom ett människovärde.
Efter en tid blir Sebastian hemskickad. När han sedan möter Anna gnisslar det mellan dem. De känner inte igen varandra. Det som fanns mellan dem kunde de bara känna och frammana när de skrev brev. De är ändå fast beslutna att gifta sig.
Livet i den lilla hemstaden med sin vardagslunk är trovärdigt beskrivet. Ohlsson lyfter fram en närmast klaustrofobisk stämning. Folk verkar rädda och beklämda trots att just året 1940 innehöll så mycket av yttre framgångar för regimen. Men det är bra lite av ett hängivet folk som marscherar fram i takt med en genial ledare.
Under tiden pågår förberedelserna för bröllopet, bland annat skildras en uppsluppen sed när man krossar porslin. De två inreder en lägenhet som släktingar skänkt gamla möbler till.
Men Sebastians ögonskador visar sig vara obotliga och han får inte flyga mer. Han vet inte vad som ska hända härnäst.
Han är en person som alltid går åt sidan och därvid hamnar i underläge. Han känner sig osynlig och Ohlsson lyckas nästan alltför väl med att återskapa den osynligheten.
De är problematiskt att göra en sådan figur till huvudperson och berättare. Han är ju egentligen tragisk men kan inte riktigt bära upp den där tragiken heller.