När Hurula gick upp på scenen sparkade han undan alla tvivel skriver recensenten.
Hurula har uppträtt många gånger i Luleå sedan genombrottet för åtta år sedan. Många gånger har det varit magiskt, svettigt, känslosamt, gastkramande och oförglömligt. Det har också hänt att han placerats på en parkeringsplats med tivolilampor och electrodunk i bakgrunden. Som den där gången på hamnfestivalen 2017 – och nu det här.
Publikfrieri är inte Robert Hurulas grej (och definitivt inte bandkollegornas), många gånger är det hans styrka men när förutsättningarna tvingar honom till att förvandla en kylig natt till en puttrande park på egen hand krävs något mer. Och Hurulas makt är stor – mycket större än du tror.
Det finns flera anledningar till att den här konserten inte borde lyfta:
Tidpunkten. Att ställa en artist på scenen efter midnatt är i vanliga fall som att kasta bort halva publiken, att göra det en torsdag med två helgdagar kvar av festivalen är nästan oschysst.
Scenen. För artisten kan det säkert vara en nostalgisk upplevelse att blicka ut över Norra hamn men för publiken är Strand-parkeringen ett asfaltshav med stans fulaste vägg som backdrop. Inte ens EPA-traktorerna skapar bra stämning här.
Anspänningen. Att uppträda i Luleå med låtar som handlar om uppväxten här är ett öppet sår som får ständiga saltstänk.
Öltälten. Tanken är god. I stället för att ölsugna människor ska försvinna bort i ett tält har de nära till scenen. Det betyder också att många av öldrickarna kan både halsa och lyssna på musik. Vilket gör stämningen framför scenen lidande.
Men Hurulas makt är stor – mycket större än du tror.
Torsdagskvällen på Putte i parken är så bra att det blir svårt att slå upplevelsen under resten av helgen.
Luleåsonen Hurula fick publiken att gråta och känna massor under en vacker torsdagskväll.
Redan i öppningen "Betongbarn" sparkar Robert Hurula bort alla tvivel ut i natten, det är en stark start och en stark artist.
Genom att blanda favoriter som "Stockholm brinner", "Om jag tänker alls" och "Ont som jag" med nyare "Innan ljuset", "Våldsam busshållplats" och "Otrygg provanställning" visar han upp en hitkatalog starkare än Rix FM festivalen.
Tidpunkten, scenen, anspänningen och öltälten skapar på något sätt en mytisk atmosfär och sommarnatten blir ljus genom Hurulas mörker. Asfalten, doften av öl och personer som vanligtvis inte har råd med en konsertbiljett är precis vad som behövs.
Det finns en spricka i alla parkeringar, det är där tårarna begravs.
Robert Hurula på Putte i parken.
Hurula och publiken går hand i hand.
Mikrofondisciplinen är lika plikttrogen som ölflaskorna som letat sig ut ur öltälten. Bandet tappar stundtals takten som den vinglande folkmassan framför scenen. Hurula släpper texten i "Åtta trappor" på samma sätt som semesterfirarna på asfalten släppt kollen på veckodagarna.
När bengalerna släpps loss i refrängen till "22" är tajmingen så precis att det är svårt att veta var scenunderhållningen slutar och publikfesten börjar.
Och det känns som att kärleken till Luleås öppna bok besvaras mer från avsändaren för varje spelning.
Hurula krossade alla tvivel när han uppträdde på Putte i parken under torsdagskvällen.
Från scenen säger hemmasonen: "Ibland när jag sjunger om den här stan handlar det inte om er stad utan stan jag växte upp i. Den finns inte kvar längre". Den här kvällen är det Hurula som på egen hand gör Luleå till en bättre plats att bo på.
Han har skrivit många fina låtar om platsen, om cyklar i morgonljuset och minnen från denna hamnstad. I framtiden skulle det kunna skrivas sånger om natten på en gummibränd parkeringsplats.
Hurula