Det är inte lätt att vara övermänniska. På bara några decennier har superhjältens muntra överlägsenhet förvandlats till grubblande ambivalens, i den ena filmen mörkare än den andra. Batman späker sig själv, Ironman är en fullblodscyniker och samtliga X-men får kämpa för att ens bli accepterade som samhällsmedborgare.
Och ständigt lurar frestelsen att välja enkla (läs: onda) vägar.
Men inte för Captain America, alias Steve Rogers. Denna upptinade relik från 40-talet är en superhjälte av den gamla skolan. Under den stabbiga muskelmassan är han genuint rättskaffens, rentav oskuldsfull.
Han håller stadigt fast vid ledord som lojalitet, rent spel och självuppoffran.
Chris Evans spelar honom med en stillsam snällhet som utgör en skarp kontrast till det omgivande actionkaoset.
Det här är hans fjärde film i den randiga dräkten. Supersoldaten Rogers försöker anpassa sig till livet på 2000-talet, efter att ha legat nedfrusen sedan 1943. Han arbetar för antiterrororganisationen SHIELD, men är bekymrad över den nya tidens moraliska relativism.
När det står klart att hans arbetsgivare infiltrerats av onda krafter blir den omutbare Captain America mänsklighetens enda hopp.
Här levereras gott om kängor till samtida amerikansk utrikespolitik, från massövervakningen till hemliga operationer där misstänkta avrättas utan rättegång. Actionscenerna (som dominerar filmen) är oklanderligt utförda men lite väl utdragna - filmen hade gärna fått grotta ner sig mer i karaktärerna och det politiska temat.
Man skulle kunna tro att Steve Rogers med all sin redbarhet skulle kännas mossig i en modern superhjältefilm, men det är faktiskt precis tvärtom. I en värld där allt fler makthavare fiskar i grumliga vatten finns det något befriande med Captain Americas tydliga moraliska kompass och hans längtan tillbaka till enklare tider. Det är inte dumt att bli påmind om att uttrycket "all-American" brukade signalera något positivt.