Inspelningen har haft sin bas i Gällivare och jag var beredd på att hålla andan av rädsla för pinsamma försök till dialekt och mossiga stereotyper om en livsstil som saknar någon som helst form av verklighetsförankring. "Björnstad" kvalar inte in på något av det. Visst, skotern dyker upp som transportfordon till festen och stökiga män återfinns i en sunkig byakrog, men till största del känns porträttet av miljöerna och samhället fräscha och inte alltför långt ifrån mitt Norrbotten.
Handlingen då? Peter Andersson (Ulf Stenberg) återvänder tillsammans med sin familj till hans hemstad någonstans i Norrbotten efter en avslutad elit-hockeykarriär i Kanada. Han ska träna stadens a-lag till toppnivå men fastnar istället för juniorlaget där stjärntalangen Kevin Erdahl (Oliver Dufåker) hänför honom.
Och Luleåsonen Oliver Dufåker gör en strålande och imponerande debut. Även om rollen inte känns särskilt mångfacetterad, får han Kevins inre kamp med skuld och sökande efter en identitet i en värld av förväntningar som han bär upp likt en tvångströja att lysa igenom. Starkt.
Lagets resa mot en finalmatch och efterdyningarna av en våldtäkt är huvudspåren som bär serien. Destruktiva gruppdynamiker och giftiga pojk- och mansroller i klassiska hockeysammanhang med ishallen som sin huvudsakliga scen sammanfattar de cirka fem timmarna som avsnitten bjuder på.
Det är något med skildringen av män som tar ut sin ilska på döda ting, hockeylag med kränkande konversationer i omklädningsrummet och tuppfäktningar utan tillstymmelse till något storkukslugn som får mig att fundera på om det inte är en ganska trött dramaturgi. Är den sköra maskuliniteten och konsekvenserna av den verkligen det vi behöver fortsättas matas med 2020? Händelserna känns förutsägbara och en lämnas med en vilja att ta berättelsen till nästa steg.
Särskilt när Mira (Aliette Opheim) blir ännu en kvinna vars roll enbart möjliggör för mannen att utöva sitt högre prioriterade yrke och intresse, samt bär upp hans brist på ett fungerande känsloliv. Aliette Opheim är för bra för det och borde ha fått större utrymme.
Men "Björnstad" får tiden att gå snabbt och håller en fokuserad rakt igenom. Den är snygg med bilder som får kylan att bita i kinderna och luften gnistrande klar. Den får den minst sportintresserade fängslad i hockeyscenerna och även om det blir lite övertydligt och endimensionellt, lyfter den viktiga frågor i vår samtid.