Rosa ljus och såpbubblor flödar från scenen. Rosa ljus, såpbubblor, gigantiska ballonger, överskottsenergi, trumpettoner, kärlek, stämsång och dansglädje. Allt flödar från scenen. Under konsertens gång, alltså, inte exakt samtidigt. Men nästan.
Sist jag såg Linnea Henriksson skrev jag att den då nyutkomna Lyckligare nu var hennes tveklöst bästa alster. När den så äntligen dyker upp ikväll (på publikförfrågan) är det svårt att ta tillbaka påståendet. Kompbandet plockar fram extra pukor och Henriksson dansar ut i publiken och allt är bara lekfullt fint – men samtidigt har låten fått hård konkurrens från senare material. Kanske allra främst den nyligen kampanjsläppta Cecilia.
Jag skrev också att hennes framträdande var ganska intetsägande. Det var en lögn. Eller, det var nog lite sant då – men det stämmer absolut inte nu. Det här säger exakt allt det behöver säga. I toner, ord, dans och färgteman.
– Jämställdhet är kvalitet. Det är inte så mycket mer att säga om det, säger Linnea Henriksson, apropå att det är ”ungefär lika många brudar som killar” på Kirunafestivalens scener i år (något som även återspeglas hennes eget band).
Men det stämmer inte riktigt. Alltså, inte påståendet att ”jämställdhet är kvalitet”. Det är obestridligt. Men statistiken är lite masserad. Det är ungefär dubbelt så många män bland artisterna på årets festival.
Förmodligen har hon dock tittat på endast den aktuella dagens program – och då är faktiskt fördelningen precis tvärtom. Lördagskvällen bjuder på mer än dubbelt så många kvinnodominerade akter. Och bland dessa sticker en ut som festivalens höjdpunkt.
2013 blev Linnea Henriksson utsedd till årets artist på P3 Guld. I år är hon definitivt årets artist på Kirunafestivalen.