– Det är trevligt att vara tillbaka i Norrland, tycker frontmannen Ulf Dageby. Han menar Norrbotten. Publiken rättar vänligt. Han lovar en fetkväll fast än solen fortfarande skiner. Löftent infrias.
De öppnar första perioden starkt. Många puckar på mål. Ett lokalt hockeylag skulle kunna ta efter. Mattias Hellberg levererar sin socialrealism med inlevelse. Nationalteatern har ju sen en tid tillbaka blivit pensionärerna som får spö av ungdomsgängen som jagas av polisen. Men dom fortsätter att säga som det är. Vi lyssnar på musiken och den är bra. Men törs vi lyssna på vad de säger. Ingen törs verkar det som för de har alltid sagt samma sak och det slutar inte vara sant. Är du rädd för din egen farfar?
Håkan Nyberg är väl den enda som ser ut lite som ett barn. Han sitter bakom trummorna på vad jag tror är en liten saccosäck. Trummorna verkar nästan nedgrävda i scenen och upp sticker Nyberg. Som en mullvad. Det är första gången jag ser Nationalteatern i köttet och jag la märke till det här. Jag kan ha viss förståelse för att mer erfarna inte lyfter på ögonbrynet.
Efter pausen börjar de lite mildare för att sedan dundra på ordentligt. Matilda Sjöström har tagit över "Doin' The Omoralisk Schlagerfestival" och gör det elegant. Dagebys gitarrsolo är episkt.
Det är alldeles tydligt vilka Nationalteatern talar till. Pundarna och stammisarna på statens dryckesbutik, de som värmer sig i trappuppgångarna, de omyndiga som chillar på Hertsö centrum och de ofria som chillar på Porsöanstalten. Det är kanske inte deras stjärtar som sitter på stolsdynorna i stora salen. Jag förstår väl att man kan ha varit med om både ett annat men en och annan pungar inte ut 600 spänn för en Kulturens hus-kväll och en och annan har kanske inte en snäll vän som har råd och givmildheten. (Eller så har en och annan det, jag gjorde ingen enkätundersökning)
Det är en gjord poängen men jag känner mig tvungen att fråga. Vem är musiken för?
Fast jag tycker också att nostalgin kan få oförtjänad skit i denna absurda tid. Nationalteatern fortsätter att spela rock'n'roll, fast dom håller på att dö. Och det finns ju också andra som gör det, som inte håller på att dö lika mycket.