NY BOK
Patricia Fjellgren
och Malin Nord (red.)
Inifrån Sápmi. Vittnesmål från stulet land
Verbal förlag
”… beskrivningarna och utredningarna ha gjorts av människor, som, om de också varit oss lekamligen nära och vistats några år hos oss, dock andligen varit oss så oändligt fjärran, att vår röst nått fram till dem endast som ett avlägset, svårtytt brus, svårt att avgöra, om det härstammar från skogen eller från de stora vattnen”.
De raderna kommer från stridsskriften ”Dat Läh Mijen Situd”, på svenska ”Detta är vår vilja”, som var en vädjan till Svenska Nationen från samefolket. Avsikten var att påverka 1919 års så kallade "lappkommitté", som skulle utreda samernas rättigheter och renskötselns villkor.
Nu finns delar av stridsskriften i antologin ”Inifrån Sapmi”. Karin Stenbergs text är klar som en bäck i sameskogen, klarare än många andra samtida röster. Hon skriver om ”kunskapsrika och välmenande män och kvinnor” som trots god vilja skildrat samerna enbart från svenskens synpunkt. Till dessa hör Ester Blenda Nordström, som på senare år återupptäckts. Stenberg ser inget gott i det hon skrivit. Samerna blir etnografiska föremål från en tid som är förfluten och vill därför inte ha någon utveckling.
Stenberg beskriver följderna av litterära och vetenskapliga ”sanningar om lappen”, att de blir en utgångspunkt i nya lagförslag. Därför riktar sig skriften till riksdagen och det som då kallades ”lappkommittén”.
Hon avslutar med en vädjan till svenskarnas rättfärdighetskänsla. Samerna tigger inte om nåd för ”den döende lappkulturen”. De är ett av motgångar och prövningar härdat, ännu livshungrigt och livsdugligt folk som kräver sin rätt. Inte mer, men inte en hårsmån mindre.
Karin Stenberg har lämnat tydliga spår efter sig, men är alltför sällan ihågkommen. Har Arvidsjaur någon gata uppkallad efter henne? På 1930-talet gick hon i spetsen för att rädda Lappstaden i Arvidsjaur, idag ett byggnadsminne. Hon var också initiativtagare till Samernas folkhögskola i Sorsele och till organisationen Same Ätnam.
Det är 25 andra författare och konstnärer som medverkar i antologin ”Inifrån Sapmi” med vittnesmål om att vara same i vår tid och kanske inte i Karin Stenbergs. Sofia Jannok skriver i ”Enligt kartan finns vi inte” om att som barn försöka bestiga fjället Goabddá. Det tillåts inte och hon får ingen förklaring, för det finns ju ingen. Därför har detta fjäll etsat sig fast i minnet.
Ann-Helén Laestadius har skrivit ”Rötternas tålmodiga väntan”, om sina dubbla språk, modersmålet och fadersmålet, som förlorades. ”Språkkedjan bröts med mig. Det var inte vårt fel. Det var en del i något större som pågått systematiskt och länge”, skriver hon, men senare i texten att ”de två språken dansade bredvid varandra”.
Konstnären Katarina Pirak Sikku skriver om sin far Lars Pirak, också konstnär. När han ska hålla sitt tal efter promovering till hedersdoktor vid Umeå universitet målar han upp bilder av sandstränder, palmer som vajar för vinden och kokosnötter. Långt ifrån sina motiv. Och så vänder han plötsligt och låter det bli en dröm som en släkting berättat för länge sedan. Då kan Katarina Pirak Sikku andas ut.
Det finns pärlor i denna antologi och så är det med antologier. Det märkliga är att klarheten framför allt finns i den äldsta författarens skrift.