Status Quo har nyligen spelat huvudrollen i sin allra första långfilm. Hela bandet, alltså. I rollerna som sig själva. Actionkomedin i fråga heter Bula Quo!, och handlar (enligt IMDb) om hur gruppen ”blir vittnen till ett gängmord i Fiji och flyr med viktiga bevis”.
Med detta i åtanke är det kanske inte så konstigt att Francis Rossi frekvent klagar på Kirunavädret. Det är ju inte precis det tropiska hetta som han och hans kollegor har färskt i minnet, och det är ännu lite tidigt att häpnas av midnattssolen.
– We´re just gonna do a few songs and then get out of here, ’cause of… it’s cold.
Ändå verkar de inte ha bråttom att lämna scenen. Spelningens första timme är förvånansvärt befriad från hits, och bara liksom ångar på som ett boogie woogie-tåg. Allt låter ganska likadant, som Status Quo tenderar att göra, men allt går också ganska bra att dansa till. Mot slutet kommer de – In the army now, Whatever you want, Down down – men hitsen förhöjer inte stämningen nämnvärt. Den ligger på en ständigt jämn nivå, där publiken är nöjd och Status Quo är nöjda. Om än på oundviklig rutin efter ett halvt sekel som band.
Några lämnar festivalområdet då den sista superhitten, Rockin’ all over the world, avverkats – men merparten av folkmassan står fortfarande hängivet vända mot scenen. Och visst, det kommer några låtar till. Folket jublar.
Efter en och en halv timme, och ett stort urval ur bandets trettio skivor långa katalog, tackar Status Quo för sig. Kirunapubliken visar dock inga tecken på att ha fått nog, och boogie woogie-tåget hade nog kunna fortsätta för evigt. Så frågan är bara: hur ska vi lyckas få hit dem igen? Det är ju uppenbart att Kiruna och Quo klickar.
Mitt förslag är en uppföljare till Bula Quo!, förlagd till Lappland. Från Stenbockens vändkrets till Polcirkeln, liksom. Francis Rossi kan jaga skurkar och dra one-liners om kylan.