NY BOK
Marie Tonkin
Maria av Egypten
Black Island Books
Jag, som inte kan min religionshistoria, måste googla. Hon ska vara född omkring 344 i Egypten och dog 421 i Palestina. Ett helgon i den orientaliska, ortodoxa och katolska kyrkan. Som kvinna krävs det inte mycket för att anses leva i synd. Hon var i sin ungdom sångerska, aktris och prostituerad. Något hon försökte rentvå sig från genom att i 47 år leva som eremit i öknen utan sällskap.
Det är alltså kring denna person Marie Tonkin tecknat sin diktsamling, eller ”diktkrans” som det står på omslaget. Jag är långt ifrån elitist och protesterar högljutt när någon hävdar att poesi är svårt. Kraftigt vänder jag mig mot uppfattningen att man måste förstå poesi för att uppskatta den. Det kravet finns inte hos andra kulturformer som dans, musik eller konst. Där räcker det oftast att vi tycker att det är vackert, låter bra och ger oss någon känsla. Men när det kommer till poesi är det som att alla tror att det måste ha någon högre och djupare meningen. Visst finns det ofta mycket som sägs mellan raderna, men även den som inte ser det har all rätt att tycka att en dikt är bra. Kanske bara för att den innehåller vackra ord.
När det gäller ”Maria av Egypten” måste det dock bli lite elitistiskt, tyvärr. Jag tror nämligen att diktsamlingen är svår att uppskatta om man inte tidigare läst andlig poesi av den här sorten. Diktkransen är en hymn, men har tonen av gamla herdedikter. Ingen av genrerna är särskilt vanlig att komma i kontakt med i dag.
Jag uppskattar diktkransen just för att den kan sättas i denna litteraturhistoriska kontext. Visst kan Marie Tonkins verk säkert också hitta läsare bland teologiintresserade. Man måste dock vara van vid gammal religiös poesi för att ta verket till sig, tror jag.
På sina håll innehåller ”Maria av Egypten” rader som har det där direkta jag vill åt, som: Inget konstfullt vävt tyg skulle kunna skyla mina laster./De stinker och fräser till när jag kastar dem i lågorna./Här står jag, alla flyktvägar övergivna,/stilla som en gasell i morgonen./I mig brinner en ugn.
Den, och några rader till, stannar i mig. Tyvärr är de för få för att kunna bära upp en hel diktsamling. Eller så är det bara jag som är alldeles för sekulär.