NY BOK
Mattias Alkberg
Med rätt att dö
Reg Publishing
Men det betyder inte att diktsamlingen är dålig. Tvärtom. Det är bara det att jag börjat få så mycket dödsångest. Det kan kanske låta koketterande eftersom jag är 27 år och därmed fortfarande får räknas som ung, men att bli äldre har alltid skrämt mig.
Kanske har Alkberg med sina 51 år på jorden större rätt att våndas för åldrandet än vad jag har. Du var barn när barn inte betydde något./Du fick barn när vuxen inte betydde något. skriver han. Jag ryser, för jag vill inte att de beslut jag tar ska vara avgörande och oåterkalleliga, så som jag tänker mig att de är när man har passerat 30.
Alkberg får mig tyvärr inte på bättre tankar. "Med rätt att dö" handlar om döden, döden och döden. Det verkar nästan som att diktjaget längtar dit när han frågar sig varför livet ska förlängas just på slutet.
Jag vill i alla fall inte att Mattias Alkberg ska dö. Jag vill att han ska kunna fortsätta skriva, för jag vill läsa det.
"Med rätt att dö" handlar inte bara om diktjagets egen död, utan även det som blir kvar när andra dör i från en. Han frågar sig hur någon som inte längre finns kan ta så mycket plats, hur tomheten efter någon kan vara så stor. Det är en sorg som inte går över.
Diktsamlingen är med sina 133 sidor en tjock bok för sin genre. Flera av dikterna är också långa. Därmed rymmer "Med rätt att dö" faktiskt, trots allt, mer än döden.
Den är också en hyllning till poesin och ett politiskt manifest. Alkberg skriver att dikten är den fattiges vetenskap och uppmanar till att krossa kapitalismen. Men han gör det också tydligt att även om vi krossar kapitalismen så kommer vi ändå att dö. Inget förhindrar döden.
Som så ofta skriver Alkberg om avsaknaden av, och jakten på, pengar. Ofta på ett rått sätt. Här är det svårt att inte dra paralleller till Johan Jönson.
"Med rätt att dö" är också rolig. Alkberg observerar det som andra går förbi. Han skriver om "en som killgick med barnvagnen; bredvid och med en hand."
Min favoritdikt av alla heter "Stormen" och lyder: Överlever du den här stormen ska du döpa den efter dig själv, inte till minne av den eller dig men för att du måste heta för att ha funnits.
Den påminner mig också om hur jag försöker bota min egen dödsångest, vilket är genom att tänka att alla jag älskar också kommer att dö. Och att det utan dem inte finns någon poäng i att leva för alltid.