Det här är ingen proffsrecension. Jag vill bara säga det. Alltså. Jag har inte läst en rad av Mattias Alkberg tidigare. Inte heller hört en ton. När jag tänker närmare på det har jag ingen som helst uppfattning av honom. Inte som kan baseras på tidigare diktsamlingar eller tidigare plattor, varken i Alkbergs eget namn eller med något av hans hundra andra projekt.
Däremot har jag risigt nog rätt mycket förutfattade meningar. Mest baserade på rädsla. Mattias Alkberg är lite läskig. Och ja, jag har avfärdat honom som svår. På samma sätt som jag länge avfärdade Håkan Hellström som besvärligt valpig.
Så får jag Anarkist i handen, som både är en bok och en platta. Och suckar. En ångestsuck. Sedan öppnar jag den väldigt välgjorda tvåsamheten (boken sitter liksom fast i skivkonvolutet) och blir - förvånad. Åh, vad fint (rent grafiskt, sånt går jag igång på)! Jag läser första texten. Som är en mejlkonversation mellan Mattias Alkberg och Jonas Teglund. Och tänker, jahapp, internt. Här blir man inte inbjuden. Det är inte meningen att jag, vi andra, ska förstå. Avfärdning: SVÅRT. Men nä. Det här är ju bara ett väldigt fint sätt, smart sätt och jo, lite internt sätt, att få titeln anarkiskt förklarad.
Sedan är jag fast. I boken. Här blandas låttexterna från plattan med blogginlägg, lokalpresskrönikor och liknande från de senaste femton åren. Det är liksom ett urplock av Mattias tankar. Och utan att det ska låta som att jag recenserar hans hjärna, gillar jag det som snurrar omkring i Mattias huvud. För snurrar verkar det göra. Som fan. Hela tiden. Och bryderierna går både inåt och utåt, gnager i det lilla och stora. Och ja, jag får mig på näsan hela tiden. För mina förutfattade meningar.
Och även om Mattias gör ganska klart för oss att han skiter i vad vi tycker - "Jag har inga ambitioner att betyda nåt för många eller ens några. Jag gör inte grejer för andra." - så berör han. Mest i bokform. Med orden, de raka, enkla, nakna.
Men också genom musiken. Enkelt genuint hemmasnickrat (det skakas på en plastflaska med grus i), drömskt, faktiskt ganska glatt och hoppfullt emellanåt. Och återigen är jag förvånad. På grund av de där i förväg författade meningarna. Det är ju inte särskilt svårt. Mest vackert. Lyssna på Helgen v.51 - som en pil rakt i hjärtat! Eller Magnus Ekelund-duetten Född fel.
Ibland är det jävligt skönt att ha fel.