AILUCRASH
Omständigheter. Ni vet, ena dagen är det bäcksvart, nästa har en helt ny dörr öppnats. Lite så var det för Kirunabandet AiluCrash, eller dåvarande The Coloured Office Paper. Redo att lägga ned, ringde Garagefilm upp sångaren Ludvig Nilsson och bad honom provspela för en roll i ungdomsfilmen Jag saknar dig. Två år senare är bandet dubbelt aktuellt, både i filmen och med dagsfärskt, självbetitlat debutalbum.
Och ja, vad ska man säga. Att AiluCrash rider på svallvågorna från Jag saknar dig råder det inga som helst tvivel om. Att bandet dock har ett eget liv märks ganska tydligt på den efterlängtade debuten.
Hitten tillika Jag saknar dig-ledmotivet Turn the tide, ger tillsammans med Any love left och Every day en helt annan känsla än övriga spår. Och det är när de kör lite lugnare, med lite mer känsla (vid vissa partier är det rent av gåshudsläge) som jag personligen tycker att det är som bäst. Eller när de gör precis tvärtom - tar i riktigt ordentligt och kör ganska tung, nästan lite 80-talsinspirerade rock, som i Together och Gasolin.
Faktum är att blandningen mellan hårt och mjuk gör det hela intressant och levande. Det där
skvalpiga i mitten klarar jag mig dock utan. Den där bredbenta, lite fjantiga lightrocken i svängbandstakt, som Get me going, We are the last on earth och Free at last.
Men vad är det här då? Spretigt? Halvbra? Eller rent av dåligt?
Hm. Det är inte direkt spretigt, men jag funderar lite över det man ser och det man hör. Vid en första anblick - mycket på grund av just medverkan i Jag saknar dig - tänker jag flickidoler. Men lyssnar man tänker jag något helt annat. Vilket jag i och för sig tror är bra. Då är spretigheten - eller omväxlingen - något uppfriskande. Så. AiluCrashs debutalbum är inte megabra, men mycket bättre och något helt annat än jag trodde. Mariana Vnuk