NY BOK
Nina Burton
Livets tunna väggar
Albert Bonniers förlag
Hon betraktar stjärnorna om kvällen och kan meddela att månen är på väg att lämna jorden. En tupp vrålar till en morgon och hon förklarar att det var Alexander den store som tog med sig ett par tamhöns när han återvände från Indien.
Burton fiskar upp och fördjupar sådant hon hör eller ser på sitt sommarställe. Det kan låta enkelt men vad hon erbjuder oss är häpnadsväckande fakta och hisnande inblickar i det alldeles vanliga livet. Till det knyter hon oväntade och drabbande frågor. Vart är till exempel ljuset på väg, undrar hon.
Burton är fruktansvärt påläst och besitter en unik förmåga att få tag i tankegods och intrikata berättelser om naturen. Hon står på tomten men rör sig i den senaste forskningen och meddelar sanningar som ofta låter som sagor. Vart och ett av de sju kapitlen har kolossala litteraturlistor.
Duvor, får vi veta, är fenomenala på att känna igen landskap men också på att minnas vad de en gång sett. Burton verkar ha samma förmåga att komma ihåg avgörande detaljer och sedan tankemässigt navigera efter dem. Brevduvor var förresten oumbärliga kurirer under första världskriget och några fick tapperhetsmedalj!
Hon funderar över fåglarnas flykt. Något liknande kan man själv uppleva i benådade ögonblick när man skriver, erkänner hon, och då allt stämmer. Och vi får flyga med.
Att närma sig och försöka överskrida gränserna mot andra varelser, styr mycket av beskrivningarna och tankegodset i boken. Framför allt är Burton intresserad av våra medvarelsers språk.
Jag märker att jag samlar på mig alldeles för mycket anteckningar men allt känns oändligt viktigt, ja oumbärligt. Det regnar mirakler i texterna, de står som spön i backen, och allt vill man få med sig.
Ett kapitel handlar om insekter. Somliga av dem har hörsel i knävecken, "luktsinne i tre dimensioner" och 5 000 ögon! Man tror inte sina fattiga två under läsningen.
Burton är i botten poet och det bär hennes stil. Bokens underrubrik är annars en "essäberättelse". Hon går ofta egensinnigt fram men jag tycker nog att det är mer berättelser än essäer.
I ett kapitel skriver Burton om havet. Det är smockfullt av ljud. Knölvalar kan till exempel rimma!
Ett annat avsnitt i boken handlar om de djur hon har omkring sig på tomten, i första hand räv och grävling. I det avslutande kapitlet berättar Burton om träd, växter och frön. Visste ni att vinrankor som får höra musik ger större druvor?