En stor husvagn står parkerad utanför den blå trävillan i Råneå. Tre hundar börjar skälla i kapp när de hör att en besökare ringer på dörren.
– Vill du ha kaffe? Själv dricker jag hela dagarna, säger Anja Storelv, nyss hemkommen från en kombinerad skjutsning till ishallen och fotbollsplanen.
Dottern Maja kommer in i köket och vill ha kvällsfika. De tre hundarna fortsätter skälla tills hon släpper ut dem i hundgården direkt utanför köksdörren.
– Min man jagar och eftersom den äldsta jämthunden börjar bli gammal, har han skaffat en unghund så att de kan gå parallellt ett par år. Den tredje hunden är bara en sällskapshund, berättar hon.
Anja Storelv är uppvuxen åtta mil norr om Narvik i Nordnorge. På frågan om vad som finns där svarar hon blixtsnabbt:
– Allt! Havet, fjällen, skogen och en stark samisk befolkning.
Hennes hem låg i ett markasamiskt område där men tidigare försörjde de sig på jakt, fiske och jordbruk, även om de flesta numera har ”vanliga” jobb.
Hennes familj bodde på en gård med kor, som föräldrarna skötte om vid sidan av sina andra arbeten.
Två händelser fick avgörande betydelse under hennes barndom. När hon var 14 år brann gården ner och efter den jobbiga händelsen valde familjen att flytta. Efter det slutade hon med alla sina idrotter, eftersom hon insåg att det fanns annat som var viktigare i livet.
Det andra som hände var att hon fick börja läsa samiska i skolan.
Hennes föräldrar är barn till en generation samer som var förbjuden att prata samiska på skoltid. När Anja Storelv fick upp ögonen för språket växte intresset för den samiska kulturen och allra mest för musiken. Hon kom till en punkt då hon insåg att hon inte kunde bygga upp sin identitet utan att känna till sin egen kultur. Samtidigt växte ilskan och frustrationen över vad hennes folk utsatts för, hur det samiska sakta men säkert plånats ut under förnorskningspolitiken – på samma sätt som skedde i Sverige.
1995, 16 år gammal, satt hon i publiken vid den samiska melodifestivalen Sami Grand Prix. Det var då hon bestämde sig. Hon sa sin till mamma att ”Vet du vad, nästa år ska jag stå på den här scenen!” Och så blev det.
– Jag har alltid varit väldigt envis, berättar hon med ett skratt.
Det blev startskottet för hennes artistbana. Till en början handlade det mycket om att kopiera annan samisk musik, erkänner hon. Men under tiden började hon gräva djupare i sin egen identitet. Vart hade språket tagit vägen? Vart hade jojken tagit vägen? Och varför var det ingen som pratade om det?
Ilskan, förtvivlan och frustrationen hon kände låg till botten för hennes första låt.
Men jojk är komplicerat. Inte förrän för fem, sex år sedan kände hon att hon kunde jojka på riktigt.
– Jag frågade min fasters man som själv jojkar om han kunde lära mig. Han sa till mig att jojk är ingenting man kan lära ut. Den måste hitta till dig och du måste hitta den.
Hon försöker förklara:
– Om jag ska sjunga en sång på svenska, så sjunger jag en sång om dig. Men när jag jojkar är det annorlunda. Jag jojkar dig. Det är på ett vidare personligare plan. Det handlar om min känsla för den eller det som jag jojkar.
I början var själva musiken det viktigaste för henne. I dag gör hon ingen musik utan ett budskap.
– Jag vill belysa den politiska situationen för samer både i Norge och i Sverige. Jag vill få alla att förstå att samerna är ett folk som flyger högt och stolt och med styrka.
Även om det fortfarande är ett mycket skört folk, tillägger hon sorgset.
Att vara same innebär att hela tiden behöva slåss för sin kulturs existens, konstaterar hon. Att ständigt bli påmind om att man tillhör en minoritet.
Anja Storelv önskar att det inte skulle behöva vara så.
– Du måste kämpa och slåss för dina rättigheter. Jag brukar säga det till andra samiska artister när jag pratar med dem, att det känns som att all energi går åt till att existera. I stället för att bara få finnas och vara ett levande folk.
Själv har hon stridit i flera år mot Luleå kommun, innan hennes barn äntligen fick hemspråksundervisning i samiska.
Sommaren har varit fullspäckad med konserter och avslutades med ett framträdande på Kulturnatten i Luleå. Arbetet som artist är säsongsbetonat och när hon inte är ute och uppträder och turnerar arbetar hon som förskollärare i Råneå.
Men sången tar hon med sig även till förskolan.
– Det blir mycket spontansång på dagarna. Vi sjunger när vi byter blöjor, när vi går på skogspromenader. Till och med när vi äter kan vi sjunga en trudelutt, berättar hon leende.