Vad betyder det här priset för dig?
– Om du är en människa som är otroligt van att känna dig lite, lite fel hela tiden så betyder det här enormt mycket. Du vet, när du tar på dig en trosa som sitter lite snett hela dan. Jag har gått omkring och känt mig som den trosan väldigt mycket i livet. Jag har varit för mycket, för fel, som ett skav i mig själv tills jag förstod att det är de människofientliga normerna som gjort mig illa. Så när någon nu, som Charlotte, lyfter en i håret, sätter ett ljus på en och säger, ”det här är du, du är betydelsefull precis som du är där du står med stjärten bar” så är det förstås underbart.
Du har ju ett rätt så intensivt år bakom dig. Hur skulle du summera 2015?
– År 2015 var året då jag vågade vara trotsig. Jag har varit en slags pajas länge, som man ofta blir när man är överviktig. Men i år fick jag bara nog. Det vände i somras när jag blev trött på att inte vara trygg i mig själv. Jag tassade omkring ute på landet då, mitt i natten, ensam. Hade känt att jag ville vara ifred, inte läsa av alla andras behov hela tiden, såsom kvinnor ofta gör. När jag var där ensam med mig själv i tio dagar växte trotset inom mig och tog sig ett fysiskt uttryck i filmer på instagram. Jag ställde upp kameran och filmade mig själv, i dans, i uttryck, i magen som skallrar. Och plötsligt delades det hela något enormt på sociala medier.
Vad kände du då, när det rasslade till?
– Först blev jag vettskrämd. Jag tänkte ”Vad har jag gjort? ”. Men det enda som hände var att det kom en massa kärlek. Det kändes som om jag stod naken på ett torg och folk jublade. Jag blev enormt förvånad, för jag hade inte tänkt på någon direkt mottagare. Jag var väldigt mycket för mig själv, i mig själv, när jag delade de där filmerna på nätet. Men jag blev så klart glatt överraskad. Jag tror ju väldigt mycket på att våga blotta sig. Våga vara den man är, både ful, vacker, stark, svag. För mig handlar allt om det fredade rummet.
Du har blottat dig på sidor som facebook och instagram. Hur förhåller du dig i allmänhet till vad som delas där?
– Jag har ärligt talat länge varit skeptisk till huruvida det här med jakten på gillanden påverkar oss. Men nu ser jag att de sociala forumen kan vara enormt viktiga. Som min dotter Lisa sa till mig en gång. ”Vi är alla som små enskilda vattendroppar som ligger utspridda runt omkring. Men du mamma, du förenar dropparna så att vi till slut kommer vara som ett enda stort hav”. Det är det finaste någon någonsin sagt till mig.
Det känns som du bränner på rätt hårt och syns lite överallt just nu. Du målar, har utställningar och varje vecka har du radioprogrammet Söndagarna med Stina i P4, samtidigt som du instagramar flitigt och har en dement mamma du tar hand om. Var får du kraft ifrån?
– Jag känner mig nog lite som en barnmorska som jobbar väldigt, väldigt hårt. Till exempel i radioprogrammet. Att jag tar hand om berättelser där och gör något meningsfullt stärker många, inklusive mig själv.
Vad önskar du dig mest av allt 2016?
– Jag vill från den platå jag står på nu få häpna och jag vill att det ska finnas plats att förundras över allt det goda som finns. Vi måste skapa rum som gör att folk vågar bidra med sina färger, på just det sätt de vill. Allt börjar på individnivå. Jag hoppas det här året blir tiden då vi samlas bortom partifärger, för vi måste få stopp skiten som bryter ner och förstör istället för bygger och stärker.