Lördagen den 14 juni 2014 går 4 000 människor i ett Pridetåg längs Luleås gator. Den ultimata symbolen för jämlikhet, oavsett.
Niklas Nordström, kommunalråd, talar på invigningen av Luleå pride om hur långt vi kommit. Hur vi för tredje året i rad har en egen pridefestival i Luleå och att tre gånger är en vana. Visst har han rätt. Vi har kommit långt. Pridefestivalen i Stadsparken är en vana – eller snarare en tradition. Folkligt festligt fullsatt under regnbågen.
Man kan ju tycka att framtiden känns ljus. HBTQ-rörelsen är accepterad och nu är det bara att köra. Men trots årets magiska festival med sitt förstamajtåg 2.0, trots det villkorslösa kärleksbudskapet och framtidshoppet drar en skugga in. Den mörka sidan tar mark. I Europa och i Sverige. Som vanligt handlar det om rädsla för det avikande. Normen. Den där eviga jävla normen. Hur får man vara, hur ska man vara? Vad är normalt? Vem bestämmer?
När min treåring rumlar runt på gräsmattan i sin favoritklänning som han ärvt av sin syster (som hon förövrigt aldrig använde) – är det då onormalt? Är det onormalt att ha två mammor? Är det onormalt att vara fri att älska vem man vill? Ja, det är ju det om vi väljer att kollektivt bestämma att alla som avviker från heteronormen är onormala.
HBTQ-rörelsen har kämpat med näbbar och klor för att bli accepterad. Men det är faktiskt vi, den gråa massan som står bredvid, vi som bor i radhus, vi som grillar hela sommaren medan barnen hoppar studsmatta på den välklippta gräsmattan. Vi som aldrig behövt vara rädda, vi som aldrig behövt försvara vår kärlek. Ansvaret för framtidens norm ligger i våra händer. Om vi kan lära våra barn, för det är ju med barnen allt börjar, att man kan älska någon av samma kön, att det är ok att bära sin favvoritklänning även om det hänger en liten skruv mellan benen, då blir det en norm. Barn har ju den ovillkorslösa acceptansen. De litar på oss vuxna, vårt ord är deras sanning.
Därför är det vår förbannade plikt som föräldrar att medverka i Pridefestivalen med våra barn. Då kan vi skapa en generation som inte är rädd för det som faller utanför normen. Kanske kan vi till och med skrota ordet norm. Eller i alla fall ta bort laddningen. Att få vara fri att älska är den enda norm vi behöver.