För några år sedan drabbades Charlotte Gainsbourg av en hjärntumör, genomgick en komplicerad behandling och blev därefter könsstympad i Lars von Triers ångestdrama Anti-Christ.
Inte konstigt att titelspåret på hennes nya album är lite obehagligt. Monotona IRM ? franska förkortning för magnetkameraundersökning ? bygger på en knappt skönjbar melodi, maniskt trumbankande och ljudet från kameran som scannar Gainsbourgs huvud.
Men låt inte det skrämma bort er.
Inte konstigt att titelspåret på hennes nya album är lite obehagligt. Monotona IRM - franska förkortning för magnetkameraundersökning - bygger på en knappt skönjbar melodi, maniskt trumbankande och ljudet från kameran som scannar Gainsbourgs huvud.
Men låt inte det skrämma bort er.
Samarbetet med Beck, skivans producent och låtskrivare, passade båda perfekt. De mångskiftande låtarna ekar av 60-talspsykedelia, T Rex och sena Beatles, som de lät på den vita dubbeln. I ena stunden är det finstämt och akustiskt för att i nästa slamra av tribala rytmer och skeva punkriff.
Beck förvaltar också arvet efter sångerskans pappa, den store Serge Gainsbourg. Attacken i stråk- arrangemangen, särskilt i magnifika In the end, är som hämtade från hans mästerverk Histoire de Melody Nelson.
Efter sisådär tio lyssningar framsträder konturerna hos IRM, som en knivskarp röntgenplåt med Charlotte Gainsbourgs själsliv blottat. Och även om sångrösten vinglar här och där, precis som för mamma Jane Birkin, så kan jag inte sluta fascineras.