Besvikelse av Magic numbers

First things first: jag älskade Magic Numbers självbetitlade debut-album. Uppföljaren året därpå var inte lika bra, men helt okej. Men nu har syskonparen Michele och Romeo Stodart och Sean och Angela Gannon slagit in på en bana som definitivt inte faller mig på läppen. Borta är den smartglada hit-känslan och de supercatchy melodierna. Och visst, alla blir äldre och alla kan må bra av att lugna ned sig lite, men The runaway är ovärdigt anonym och stråkarrangemangen som bandet verkar ha hakat upp sig på fyller inget syfte. Det finns visserligen hopp
i ett fåtal låtar, särskilt A start with no ending, men inte i tillräckligt många.
Visserligen är det svårt, för att inte säga omöjligt, att bli provocerad av att Magic Numbers levererar sin sömnigast platta hittills. Bandet är helt enkelt för sympatiskt för det. Men jag blir besviken, typ som en mamma som kommer på sin tonåring med att smygröka.
Nä, det här var faktiskt en rätt trist historia. Synd på rara ärtor.