En mångfald av stilar
Luleå PoesifestivalMedverkande: Arne Johnsson, Michael Economou, Linn Hansén, Joar Tiberg, Roger Melin, Maria Vedin, Johan Christiansson, Peo Rask samt Robert Ek på klarinett.Lillan, LuleåLördag 15 november
Foto:
Några av de fyra poeterna i den första omgången före pausen verkar ha tagit till sig Peo Rasks förmanande ord. Michael Economou har med sig en overheadapparat upp på scen. Hans läsning liknar stundtals en geografilektion, ackompanjerad av svartvita bilder från Skåne. På samma gång är hans dikter en lektion i god naturskildrande poesi.
- Förfluten tid har inte så mycket att göra med färg, säger Economou. Men i dikter som Augusti är inte fattig på horisonter och Juni kom i hösttakt framkallar språket tvärtom målande sinnebilder, fjärran från stumfilmens sepiafärgade penseldrag.
Johan Christianssons poetiska arbetsinsats denna kväll kan kanske beskrivas som en socialarbetares skildring av missbrukarnas tillvaro.
Christiansson läser nästan uteslutande ur diktsamlingen Slussen, Gula gången. Till stor del är det frågan om nattsvarta dikter där Christiansson söker missbrukarens egen upplevelse av verkligheten.
För mig handlar dikterna om avsaknaden av trygghet och svårigheter i att orientera sig själv genom tid och rum. Missbrukaren blir ett tyst, blygt, rasande barn och missbruket blir en tröstande moder, som för handen över pannan/i långsamma, svepande rörelser.
Näste man ut, Roger Melin, har rykte om sig att vara något av en naturlyriker. Men denna kväll utgörs Boliden-bibliotekariens dikter mest av personliga betraktelser och erfarenheter från asylsökande invandrare samt maratonlopp. Melin framför sina dikter på frejdigt manér. Kroppsspråket och fraseringen stjäl dock viss uppmärksamhet från det talade innehållet.
Sist ut före pausen är Maria Vedin, vars ångestladdade bilresa på de norrbottniska vägarna måste få den mest inbitne inlandsbo att längta efter utbyggd kollektivtrafik.
Efter paus står Robert Ek från Norrbotten Neo för kvällens musikaliska inslag. Hans improvisationer på klarinett håller hög kvalité, och understryker på samma gång hur nära besläktad poesin är med musiken.
Sedan följer tre poeter med vitt skilda uttryck. Joar Tiberg måste anses vara rebellen i sammanhanget. De tre dikter han läser upp innehåller ordlekar som flörtar med det tidiga nittonhundratalets dadaism och futurism. Här är det Fågelsången som sätter sig mest i huvudet, troligen för att Tiberg hamrar in sitt budskap genom att upprepa ordet "fågelsången" under flera minuter.
Linn Hansén reciterar sina dikter med samma tonfall som en nyhetsuppläsare eller reporter i Uppdrag Granskning. Hanséns objektiva blick kolliderar med poesins subjektiva innehåll. Tillsammans med torr, saklig humor får hon dikter om barn som letar nergrävd korv och långa haranger om Borås att framstå som väsentliga inlägg i samtidsdebatten. När vi blir gamla ska vi ha gamla saker omkring oss, lyder en av stroferna.
Hur mycket sanning ligger inte i de orden?
Sist ut är Arne Johnsson, en poetisk superstar som vann Svenska Dagbladets litteraturpris så sent som förra året. Han har många av sina diktsamlingar med sig upp på scen, och läser ur flertalet, inte bara ur sitt senaste alster Bäras utan namn till natt till morgon.
Företrädelsevis använder Johnsson jag-form i dikterna. Det är han själv som upplever, som träder in i dikterna och förmedlar budskapet till oss utanför. Ledmotiven är universella och lättillgängliga; dikterna handlar om saknad, oro, rädsla, ålderdom och om en mänsklig längtan att bli sedd och älskad.
Arne Johnssons arbetsinsats avslutar årets poesifestival, och utvärderingen låter inte vänta på sig. Mångfalden av poeter och stilar omsätts tråkigt nog inte i en månghövdad publik.
Dansbandskamp och stjärnor på is verkar vara huvudattraktioner på bekostnad av kulturgärningar i miniformat.
Men visst borde det vara tvärtom.
Så jobbar vi med nyheter