Det är märkligt att superstjärnan tillika surgubben Gary Moore har skrivit musiken till en av sjuttiotalets bästa poplåtar. Thin Lizzy's Sarah är en sprudlande glad sak med härligt överblödig text av Phil Lynott. Lyckopiller Le Grande. Visserligen innehåller den ett ganska avancerat gitarrsolo (tyvärr oundvikligt, det är ju Gary vi snackar om), vilket riskerar att förta den direkta känslan, men även det utstrålar en sådan lycka och sinne för popmelodier att jag misstänker att en kraftigt dopaminframkallande kemisk substans har något med saken att göra.
Ty den Gary Moore vi har lärt känna från sena åttiotalet och framåt är allt annat än munter. Jag har inte djupdykt i hans sociala liv. Möjligen råkade han ut för en personlig tragedi runt 1988. Det skulle i alla fall förklara hans totala hängivelse åt blues, det krossade hjärtats musik, sedan dess.
Still Got The Blues är talande för var han riktade sin kreativa kraft. Maken till gråtmild inspelning får man leta efter, även när det gäller deppig blues.
Således är mina förväntningar ganska låga inför Moores konsert på Beach Party. Jag ogillar hans moderniserade, i jämförelse med till exempel John Lee Hooker, alltför sjåpiga bluesvariant. Det mörka får gärna dominera i färgskalan. Men så fort lite sentimentalt ljusrött klickas dit skär sig allt.
Och visst infrias farhågorna. Den instrumentala, slöa bluesen Since I Met You sätter tonen. Moore står där med sin risiga tantfrisyr och gör otäcka grimaser i sitt fårade ansikte i takt med de outhärdligt långa gitarrtjuten.
Det fortsätter i samma stil. Länge, länge. Man hör ingen skillnad på låtarna. Samma bluestolva om och om igen. Såhär: En kvarts instrumentalt intro. Sen när Moore äntligen grymtar fram ett ytterst innovativt "Have you ever seen my baby?" gläds man åt variationen, om än en minimal sådan, men bara för att sjunka ned i sanden igen när ännu en kvart av gitarronani, slutna ögon och extrem ansiktsgymnastik följer.
Döm då av min förvåning när organisten börjar spela ackorden på Don't Believe a Word. Äntligen en Thin Lizzy-låt! Det spelar ingen roll att den är brutalt omgjord. Första halvan är mjuk och långsam, till skillnad från det genomgående rockiga originalet.
Det är en befrielse att höra Moore sjunga en stark melodi för en gångs skull (ensam har han inga). Hans hans gamla pipa låter faktiskt okej så länge han inte korthugget grymtar ut innehållslösa bluesklyschor.
Andra låthalvan är mer lik originalet: snabb, hård och – lysande, trots avsaknaden av Phil Lynotts röst.
Tyvärr regredierar Moore omedelbart tillbaka till den introverte surgubben. Men han får en antydning till kontakt med publiken under paradnumret Still Got the Blues. Det blir faktiskt lite fint, trots all sentimentalitet. Måsarna flyger över den klarblå himlen, en ensam segelbåt i fjärran, folk håller om varandra kärleksfullt, vissa dansar tryckare, en rödbrusig man vinglar förbi med bara en sko.
Så vackert.
När Moore till sist avslutar med den eleganta Parisienne Walkways, en av de få post-Thin Lizzy-låtar han spelade in med Phil Lynott, är jag ändå rätt nöjd med kvällen.