Laleh kunde ha lyckats bättre

En förvånande liten publik har samlats för att se sångfågeln från Hammarkullen (numera Skellefteå) avsluta PDOL:s första dag. Kanske beror det på regnet. Men förmodligen vill festivalbesökarna, alla utom hennes största fans, höra en ösigare artist innan man drar vidare på efterfest. Har man festivalat i en hel dag och kommer rödrosig, lycklig och adrenalinstinn till kvällens sista konsert där ljuva Laleh plockar mjukt på sin akustiska gitarr, sjunger fridfullt för att sedan flumma ur sig obegripligheter i otaliga mellansnack – då vänder man.

Själv har jag just sett Maskinen göra en fantastisk urladdning på Babylonscenen. Att stiga in i Lalehs ljudlandskap byggt av fluffiga sidenkuddar och böljande regnbågsgardiner är antagligen som att tända av ett ecstacyrus med narkosmedel. Maximal kontrast. Ögonlocken väger med ens dubbelt så mycket.

Därför blir det också som bäst när Laleh hänger på sig elgitarren. Som i den lite hårdare, lite poppigare, mycket bättre Nation. Det verkar som att hela bandet vågar mer när de gömmer sig bakom det engelska språket. De spelar livfullare, med mer driv. Balladen Snö är den enda med svensk text som berör – det är omöjligt att värja sig mot Lalehs hjärtskärande vackra sång. Men då är det ju också en av 2009 års bästa svenska låtar.

Sammanfattningsvis knappt godkänt. I en intim miljö, utan skränande, ignoranta festivalbesökare hade Laleh lyckats så mycket bättre.