Krokodil är kanske världens gemytligaste konsertlokal. Exakt varför är svårt att sätta fingret på, men så fort musiken som strömmar från dess blygsamma scen uppnår bara en liten grad av ljuvhet så skapas en stämning som är svårslagen. Och Chickpeas sena lördagsspelning, som avtackar Krokodils PDOL-anslutning för i år, är inget undantag.
Jag har personligen svårt för americana-romantik. Moderna exponenter som Edward Sharpe och First Aid Kit blir lätt rätt pinsamma – men under omständigheterna är det verkligen svårt att inte hänföras av The Chickpeas. Den fullsatta lokalen får stundvis rysa till harmoniska ballader som Desertlands och Backyard love, stundvis stampa i golvet till hoedown-nummer som On hold. Det är avskalat, opretentiöst, animerat och sympatiskt. Och det blir lite magiskt, bara.