Som rök i skog står ett vitt hus

På väg till huset möter vi en nästan svart, grov huggorm. Den backar, det har vi aldrig sett tidigare, och rinner sedan ner i ett dike men sticker strax upp ett platt, fult huvud och stirrar mot oss, en lönnmörderska som blint litar på sitt vapen. Jag sticker bara min förgiftade kniv i dem så är saken klar, tänker hon. Men var? Det är nog det hon begrundar. Eller räknar hon på vilka doser vi ska ha.
Alla paradis har ormar. Fram till högsommar är de rätt ensamma här. Sedan kommer semesterfolket och trampar in i deras revir.
I skogen på fastlandet skymtar ett vitt hus. Färgen liknar rök som stiger från kåken och blåser undan. Som när i en kritskiss tecknaren sätter tummen mot strecken och suddar. Huset lyfter och glider bort i skogen. Nästan.

Vi sitter på klippan där vi en gång ska möta sommarguden och förbereda oss inför mötet. I fem fack lägger vi körkort, klocka, koder, personnummer och plånbok och blir ingen särskild.
Ur naturens stora skåp plockar vi i stället fram vass, dagg, ljusrök, en blank skog, en nästan vit himmel och en liten dykand.
Som på lek ställer vi ut de här pjäserna i landskapet, det slår sakta med vingarna och lyfter. Nej, det är vi som lyfter, vi blir som den där färgen när den blåser ut över skogen.
"En gång kom jag till paradiset", skrev Martinson i en av sina sista dikter. "Det var tomt", tillfogade han. En oerhörd mening. Fast det borde nog ha stått: "Jag var tom."
Det är så paradis är beskaffade. Där lossas de band som håller ihop vår inre person. Vi blir fria.
Så är det i alla fall här.