Att vara i säck
Foto:
I öster finns en ljusstrimma och den kan växa till. Men solen hänger sedan länge i en säck av moln som också växer. Säcken rör sig långsamt över himlen och ser ut att kunna bli hur lång som helst. Nu sjunker molnsäcken ner en bit och närmar sig kvarnen på andra sidan. Jaha, den här dagen kanske inte blir klarare.
En god vän berättade att han stod i en främmande stad och såg sig själv i spegeln efter en glad kväll. Han blev kvar framför glaset länge, började le och skrattade till slut högt. Han ljusnade och klev ur säcken, liksom. Det är förstås en gåva att så kunna se sig själv och tycka om det man ser.
Att vi söker oss till denna lilla klippa i havsbandet beror på att vi tycker så mycket om det vi ser där, den är också en sorts spegel och den vill man gärna bli en del av. Men ön vänder ryggen till och flyr; hon påminner om den där gudinna som själv inte var ämnad för kärlek men väckte andras.
Donne skrev i en berömd dikt att öar var liktydiga med ensamhet och isolering: ingen människa är en ö, heter det i en vacker formulering, vi är delar av kontinenten. Men tänkte han rätt där? Har inte alltid vatten mer förenat människor än stora landmassor, berg och öde skogar? Och är inte alla kontinenter i sista hand stora öar?
Vi sitter bland enarna och spanar på ett par ejderherrar som fiskar musslor ute i viken. Längre ut tar en skarv just sin lunchål. Så smidigt den dyker, den bara glider ner, ljudlöst, som en liten tvål.
Det börjar glittra i sjön. Ljuset tar sig till slut ut ur molnsäcken. Det är som silver i bly. Säckens bly smälter och silvret hamnar i viken som glitter.
Så jobbar vi med nyheter