Niemi tillbaka till Tornedalen
LITTERATUR. Nu återvänder Mikael Niemi till Tornedalen i sin nya bok ?Mannen som dog som en lax?. Men den här gången är det i en historia med feminism, språkförbistring och ond, bråd död.
Fotograf: Kurt Engström
Foto:
- Det är med avsikt, jag vill inte skriva samma bok om och om igen. Efter Populärmusik fanns det nog förväntningar från folk att jag skulle fortsätta på samma spår, men nej, det skulle inte ha blivit bra, tror jag. Det blir som att göra Hajen 2 och Hajen 3 och så vidare. När man byter stil hittar man andra saker i sig själv, man håller sig fräsch. Och jag låter alltid intuitionen styra vilken typ av historia jag ska berätta, säger Mikael Niemi.
Men i Mannen som dog som en lax återvänder Niemi i alla fall till Tornedalen, om än nutid. En gammal tullare hittas död och en kvinnlig polis kallas upp för att utreda mordet.
- Här får man möta Tornedalen i omvärlden. Om Populärmusik var en bok om tornedalingar så är det här en bok om när tornedalingen möter omvärlden.
Huvudrollsinnehaverskan är kvinna och polis - och hon är dessutom från Stockholm och talar inte ett dugg tornedalsfinska.
- Språkproblematiken fyller en viktig roll i boken. Det har hänt så mycket med tornedalsfinskan på sistone, i och med att den blev erkänd som minoritetsspråk, och det har skrivits mycket om hur språket tidigare förtryckts. Men jag har saknat böcker om vad som händer här och nu med tornedalsfinskan.
Motsättningarna finns kvar, menar Niemi, men kommer inte längre från myndighetshåll. I stället förs en diskussion inom kulturen om vilken utveckling språket kommer att ta.
Genusperspektivet är också en viktig del i Mannen som dog som en lax.
- Boken är lite feministisk och det är inte bara en flirt med kvinnorörelsen, utan en tanke jag verkligen stödjer. Det är svårt att veta hur det är att vara kvinna och möta ett förtryck, för när man inte känner det själv ser man det inte, på något sätt. Men jag har använt den känslan som jag fick när jag skulle förklara för en svensk hur det kändes att möta förtryck för att man var tornedaling. Han förstod inte alls vad jag menade, men det var då jag förstod hur kvinnor nog känner sig. Sedan får vi se hur folk reagerar nu. När jag använde uttrycket ?Vittula? i Populärmusik fick jag skäll för det. Få se om jag får beröm nu, säger Niemi.
- Sedan är det är väldigt roligt att skriva om en kvinna, att försöka tänka som en kvinna. Nu när man älskat och bråkat och lärt känna kvinnor förstår man dem lite bättre än när man var tjugo. Speciellt den kvinnliga ilskan är intressant, om man nu ska generalisera en känsla. Det finns någon slags föreställnng om att kvinnor ska vara söta och snälla och aldrig höja rösten, och så gör de det ändå. Speciellt om man har förhållanden med dem.
I boken förekommer inte bara de uppdiktade huvudpersonerna utan också drygt ett fyrtiotal verkliga pajalabor.
- Jag har skrivit om en by här i närheten och alla känner ju alla här uppe så det hade känts märkligt att börja hitta på nya människor. Jag tog de som fanns istället, i de olika biroller som behövdes. Och jag har frågat alla om tillstånd och ingen har sagt nej. Bland annat är min egen far med i boken.
- Men precis som huvudpersonerna är förstås mordoffret påhittat, jag vill ju inte ta livet av någon verklig person, säger Niemi snabbt och skrattar.
Själva skrivprocessen börjar alltid med en lös idé kring en historia, och likadant var det i Mannen som dog som en lax.
- Sedan när jag skriver, använder jag min intuition. Jag hittar på roliga biroller och följer alla de knäppa infall som dyker upp. De flesta behåller jag faktiskt också, jag brukar bli riktigt förtjust i dem. Jag vet aldrig vart boken hamnar, det blir roligare att jobba på det sättet.
Han skriver alltid för hand, med svart kulspetspenna i kollegieblock. Minst två sidor varje dag måste det bli.
- Jag har en väldig disciplin, det har jag lärt mig att man måste ha. Och första versionen blir nästan alltid dålig. Men sedan kommer det viktiga - omskrivningarna. Jag skriver om allt fyra, fem gånger, putsar och kollar vartenda ord, strukturen, dramaturgin, rytmen och tempot, personerna. Och när boken är färdig känner jag alltid att det är det bästa jag skrivit. Jag kan bara hoppas att andra tycker likadant, men oavsett vilka reaktioner jag får på en bok kommer jag alltid att känna att jag är nöjd, att jag gjort mitt bästa, ansträngt mig, inte slarvat.
Det har varit en tuff vinter för Mikael Niemi, för parallellt med Mannen som dog som en lax har han också skrivit manuset för Norrbottensteaterns höstpremiär - Vietaskuppen.
Vietaskuppen är historien om den kassaskåpskupp som genomfördes natten mot den 22 april 1971, där tjuvarna slog till mot Vattenfalls lönebarack i Vietas. Golvet hade sågats upp underifrån och hela lönekassan var stulen.
- Det är en modern legend. Dessutom är det en väldigt norrbottnisk legend. Det stora i den är ju att tjuvarna aldrig åkte fast och att det inte var någon enskild som det drabbade utan staten. Dessutom var det en smart genomförd kupp med klipska villospår och helt utan våld.
- Nästan alla i Tornedalen har någon på nära håll som påstår att de vet vem som gjorde det. Själv har jag sex, sju namn på min lista som jag fått av anonyma tipsare. Men det som är spännande är att jag vet att någonstans i länet så sitter bovarna och läser den här artikeln! Och jag är helt säker på att de kommer att gå och se pjäsen, det hade jag gjort. Du kan väl skriva att de kan hämta ut fribiljetter i biljettkassan i så fall, avslutar Mikael Niemi och skrattar.
Så jobbar vi med nyheter