Manus och regi: Jonas Jarl och Regina Veräjä
I rollerna: Jonas Jarl, Markus Forsberg och Berith Karinen Roth
Scenografi och kostym: Ana Skute
Musik: Berith Karinen Roth
"Sagor från Lappland" tar sitt avstamp i 1908, på ett mentalsjukhus där Valdemar Lindholm (spelad av Jonas Jarl) precis tvångsomhändertagits.
Valdemar Lindholm var mannen som för snart 100 år sedan gjorde en lång resa upp till Lappland för att lära sig om den samiska kulturen. Han lärde sig både syd- och nordsamiska språket och mycket om den samiska mytologin.
Hemkommen till södra Sverige igen gav Lindholm ut berättelserna under titeln "Sagor från Lappland", Förlaget blev förtjust och kallade boken "Sveriges Tusen och en natt".
Men i och med Rasbiologiska institutets instiftande delades kritikerkåren i två delar. Samerna, som enligt samtida forskning kallades en lägre stående ras, kunde omöjligt vara upphov till så bra berättelser, hette det. Och Lindholm anklagades för historieförfalskning, skrifterna beslagtogs och Lindholm spärrades in.
I Jonas Jarls "Sagor från Lappland" försöker Valdemar Lindholm förgäves vinna sina vårdares förtroende. Ömsom kämpar han för att få dem att förstå den samiska kulturen, ömsom kapitulerar han för övermakten och förnekar sin sanning för att få möjligheten att slippa fri.
Jonas Jarl i rollen som Lindholm är övertygande, han vädjar och övertalar, han använder sig av både dramatik och humor för att söka nå sitt mål.
Till slut använder han fantasin, och med Lindholms röst beger sig handlingen ut i berättelsen, ut i de urgamla sägnerna.
Här finns både gott och ont, ljus och mörker, hat och kärlek, Allt har en motpart. De mänskliga relationerna fokuserar dels på de samiska berättelserna, men också på verkliga händelser där relationen mellan urbefolkning och svenskar ställs på sin spets.
Jonas Jarl, Markus Forsberg och Berith Karinen Roth har nära till känslorna, svänger mellan vackraste ljus till ondaste mörker, fyller scenen med sin tillvaro och ger varje replik och rörelse tyngd och vikt.
Med den minimalistiska, smart strama scenografin läggs fokus på berättelsen och relationerna mellan skådespelarnas roller på scenen.
Och det är utan tvekan en viktig historia att berätta.
Men lite synd är det att pjäsen känns reducerad, nästan rumphuggen. När ridån går ner måste man lägga pussel och till och med gissa lite för att förstå den verkliga innebörden.
Jag tror "Sagor från Lappland" hade mått bra av en gnutta mer tydlighet, och kanske också en lite längre speltid.