Teatervetaren Gustav Engdahl konstaterar i sin utmärkta konsertintroduktion att regissören och scenografen Ole Anders Tandberg inspirerats av musikal när han sätter upp Wolfgang Amadeus Mozarts sista opera Trollflöjten . Och detta med musikalinfluenserna märks tyvärr alltför tydligt. Det här är opera när den är som allra glättigast.
Kungliga hovkapellet under ledning av Stefna Klingele spelar så det står härliga till. Särskilt flöjtisten Susanne Hörberg och klockspelaren Gunnel Lundberg måste framhävas då de båda drar tunga lass med sina många solopartier.
Kungliga operans kör gör heller inte någon besviken med sina stabila insatser. Kvällens solister är det rakt heller inget vokalt att anmärka på. De sjunger bra och engagerat föreställningen igenom. Ingen nämnd och ingen glömd.
Nej, det är inramningen som gör det hela till mer buskis än bra. Soldaterna är som hämtade ur någon militärfars från 40-talet med Nils Poppe, när de drar Norrlandsskämt på klingande skånska. 91:an Karlson och 47:an Löken hade varit stolta. När en orm skall användas så är det en plastig sak du kan köpa i närmaste leksaksaffär.
Den som förstår vad den stora röda ballongen som stiger till väders i stora salens tak får gärna förklara det. Även scenerna med tält och sovsäckar känns ytterst konstlade.
Och för att inte tala om den person i djurkostym i plysch som äntrar scenen och bland annat spelar på en leksaksflygel. Den framstår mera som en varumärkesmaskot än ett inslag i en opera
När två av rollfigurerna mot slutet klär av sig i bara underkläderna blir den naturliga frågan: Är det Trollflöjten eller Oh! Calcutta! man ser? Varför inte bara stå rakt upp och ned och göra det man som operasångerska och sångare är bäst på. Sjunga. Operan är ju ändå annonserad som ett konsertant framförande.
Flera av de talade partierna sker utanför scenen och då ingen av de medverkande har mikrofoner så blir ljudkvalitén därefter. Se där ett av många problem med en tråkig Trollflöjt som är i lättsammaste laget.