Solen lyser över Kent

Det ska sägas att det är på sin plats att Kent i allmänhet och Joakim Berg i synnerhet sänker garden och ger ifrån sig en skiva fri från överproducerat experimentellt material. Om vinterns släpp Röd var något svår, allvarlig och introvert är En plats i solen en slags tillbakagång till ursprunglig enkelhet. Bergs texter uppfattas säkert av en del lyssnare som onödigt kladdiga, särskilt låtar som Ärlighet, respekt, kärlek och Passagerare är direkta och nakna. Men det är i mina ögon just den typen av uppriktighet som på senare år saknats i Kents musik. Det är avslappnat och drabbande. I Gamla Ullevi sjunger han: "Jag kan höra musiken du gav mig i natt/såhär lät den innan ångesten kom ikapp/jag vill höra en lönehelg explodera utanför ditt fönster/ibland blir jag så störd av tystnaden här".

Ett fönster in till åldrandets och familjelivets (ibland stillastående) verklighet.
Den stora invändningen är väl egentligen att det låter lite väl mycket Kent. Samma lika, liksom. Att bibehålla positionen som Sveriges största rockband kräver både motivation och innovation. Visserligen känns En plats i solen som att den är full av lekfullhet men gammalt och nytt flyter bitvis ihop och det är ingenting som överraskar.