Robyn imponerar på nya skivan

Vi åldringar minns när Robin Carlsson sjöng den käcka signaturmelodin till Lilla sportspegeln någon gång i stenåldern (1991). Barnramsan Do you really want me?, hennes stora genombrott några år senare, befäste att rösten lät som en elvaårings - min främsta invändning under hela hennes karriär.
Och att Robyn, som 31-åring, har kvar sitt barnsligt truliga wailande är ett problem.

Å andra sidan är det svårt att hitta övriga svagheter numera.
Efter att i fem år ha mjölkat förra skivan på hits över hela världen, återvänder Robyn med en klockren låtsamling - från den hypnotiska Don’t fucking tell me what to do via singeln Fembot till avslutande Zetterlund-parafrasen Jag vet en dejlig rosa.
Det handlar om hypereffektiv kommersiell electropop, sällan nyskapande men hela tiden med fingret på pulsen och total känsla för vad som funkar på dansgolven. Producenten Klas Åhlund har stor betydelse, förstås. Hans avskalade rytmer och ljudlandskap rör sig bort från Robyns gamla r’n’b- och soulinfluenser. Det knorrar om beatsen och basgångarna, samtidigt som Robyn hittar sångmelodier och refränger som får radioproducenterna att fnittra saligt.

Madonna eller Kylie skulle klösas med sina långa naglar för att få göra något av det här materialet. 
Och då ska vi veta att Robyn släpper ytterligare två skivor i höst.
Mycket imponerande, barnrösten till trots.