Nelson Mandela dog nästan 20 år efter Sydafrika befriades från apartheidsystemet. Mandela som blev den nya nationens första demokratiskt valde president. Året var 1994.
Bokdebuterande Åsa Foster blev nyfiken på Sydafrika och flyttade för att studera i landet, närmare bestämt i den oroliga provinsen KwaZulu-Natal. Utifrån den tiden och återkommande resor fördjupades kunskapen och fascinationen och ligger därför till grund för novellsamlingen Man måste inte alltid tala om det. För även om det är fiktion finns verkligen tätt intill.
Tolv noveller av vilka flera har en försåtlig enkel ingång men där utgången ofta känns smått minerad, inte sällan av det osagda som finns i rummet men ingen vill eller vågar tala om. Det är ytterst vanligt grepp vad gäller i noveller a´ la 2000-tal. Och inget fel med det.
Det finns ett latent våld i novellerna. En pistol som hittas berättar att här lever oron under en ändå rätt prydlig fasad, till exempel. Men så är också Sydafrika ett av världens våldsammaste länder. Och för otaliga kvinnor lurar fasan att bli våldtagen, vilket nästan är vardag i synnerhet om du är fattig och lever i socio-ekonomiskt eftersatta områden.
Jag läste någonstans att Åsa Foster velat berätta om orättvisorna i Sydafrika. Tyvärr är det inget jag direkt slås av när jag läser hennes debutbok. Visst skildras över- och underordning av olika slag och att vit är vit och svart fortfarande är svart, och sällan mötas de två. De skriande orättvisorna som är vardag präglar dock inte någon av texterna, de mera antyds.
Skranket mellan vit och svart finns överallt i vardagens Sydafrika, 20 år efter apartheids fall. Men mänskliga skrank finns förstås även mellan och inom svarta familjer och dito vita. Det är mera det som Fosters arenor.
"Det handlar om ögonblick när någonting övergår till något annat och det är det jag försöker fånga", säger författaren i en intervju. Och att det handlar om folk som bär med sig saker inom sig men har problem att uttrycka.
I novellen Tjugofem procent får en cancersjuk man på ett kafé syn på en flicka han känner igen och vill hjälpa henne från en tarvlig vakt som beskyller flickan för stöld. Vem är hon, tänker den cancersjuke och rycker in. Väl hemma hos honom väcker flickans närvaro tankar att han, som hjälpt den unga, är värd en belöning.
En favorit är Giftormen där jakten på en dödligt farlig orm slutar i tre pojkars upptäckt att vuxna män, oavsett hudfärg, inte sällan bara tänker med huvudet som sitter mellan axlarna.
Novellsamlingen är inte direkt tydlig att det handlar om Sydafrika, även om några städer och politiska aktörer nämns vid ett antal tillfällen. Det gör nu inget eftersom människan är människan lik oavsett landområdets namn.
Titelnovellen är lite grann signifikativ för hela samlingen;far och son i bil på väg mot..., ja vad, pappan ger råd för framtiden till en pojk som håller på kvävas av, ja...och så kommer regnet. Antydning på antydning på...
Man måste inte alltid tala om det är helt okej debut. Den andas potential men kan liknas vid en ros som ännu inte slagit ut. Eller en Hadeda-fågel som ännu inte riktigt lärt sig flyga. Det enkla och klara språket till trots.