Ibland talar man om ”ett länge känt behov”, ibland om ”bevarade ögonblick”. Båda uttrycken kommer för mig när jag bläddrar i två nyutkomna årsböcker och båda känns ”riktiga” på sitt sätt. Inledningsvis skulle ”behovet” syfta på den länsövergripande årsboken med temat ”Norrbotten i rörelse”. Den formuleringen låter nästan som en friskvårdsuppmaning likt den skylt man möter utanför Landstingshuset i Luleå. Årsbokstemat är helt enkelt sport och hithörande aktiviteter av de mest skiftande slag. I boken blir det mycket om skidor men där ryms också handikappidrott, ishockey och kanotsport, fettisdagsaktiviteter och ridsport, ja även vidare skulle vi kunna fortsätta uppräkningen.
Egentligen är det inte så underligt att idrotten har fått plats i ett länsmuseisammanhang. Man kan jämföra med att redan på 1910-talet uttalades i högstämda formuleringar sambandet mellan idrott (och på den tiden särskilt skididrott) och hembygden. Hör bara: ”Denna idrott skall alltså lära eder hembygds- och fosterlandskärlek.” Nu blev det inte riktigt så i verkligheten. En snabb genomgång av årsboken Norrbotten sedan 1919 visar att uppsatser med bibliotekssignum R, idrott, lek och spel, hör till rariteterna. Endast tre uppsatser förtecknas fram till 1989. Men nu som sagt har det blivit en temaårsbok i det ämnet.
Här behöver vi inte fundera alltför djupt över det magra resultatet under en rad årtionden. Var det så att hembygdsvännerna rätt snart bröt med talet om fosterlandskärlek och därmed också idrotten? Var det att stadskultur och industrikultur relativt sett utvecklats svagt i länet? Bondekulturen, den som hävdvunnet uppfattats som ett samlingsområde för hembygdsmänniskorna, var lutherskt kärv med ledorden nyttigt arbete, sträng tro och behov av vila mellan arbetspassen. Och skulle det vara nånting idrottsligt låt oss säga vid förra århundradeskiftet dominerade skidsporten stort.
Det framgår inte minst av att skilda författare tar avstamp i Adolf Erik Nordenskiölds Grönlandsfärd och att han 1884 instiftade en längdtävling för att bevisa samernas uthållighet. För Norrbottens del gällde det att ”skidra” Purkijaur-Kvikkjokk och åter, en sträcka på ungefär 206 km, som avverkades på en dag. Visst var detta en förvånansvärd prestation baserad på lokalbefolkningens vardagsträning. Visst kan detta uppfattas som skidtävlingarnas och därmed även skidsportens födelse. Samtidigt känns det irriterande för läsaren att tvingas ta del av den saken ett halvdussin gånger i samma årsbok. Rent allmänt har också boken lite väl mycket av ”horungar” eller att textstycken slutar med en ofullständig rad högst upp på en sida.
Som sagt, skidorna dominerar. Det framgår inte minst av fem avsnitt som snarast är personcentrerade och litet grand av memoarer. Kiruna-Lasse var en lysande stjärna som slocknade efter en religiös omvändelse. Lena Carlzon-Lundbäck och Sven-Åke Lundbäck beskriver sitt skidåkarliv. Charlotte Kalla bjuder på skiddrömmar i Tärendö. Jan Boklöv har mycket att säga om sitt liv som backhoppare och Thomas Fogdö tar utgångspunkt i Det började på Dundret.
Piteå museum har inget genomgående tema för sin årsbok. Därför tycker jag att det passar att karakterisera den med en citerad formulering, nämligen ”Bevarade ögonblick”. Det är äldre fotografier som förtjänar det namnet, det är Elias Palmskiölds anteckningar om Piteå från sekelskiftet 1700 som också är värda formuleringen. Eller borgmästaren Johan Johansson från slutet av 1600-talet, idag ihågkommen för att ha skänkt den befintliga altartavlan i Piteå stads kyrka.
Årsboken rymmer också yngre bevarade ögonblick. Här kan vi stanna upp inför en beskrivning av Lillpite elektriska kraft AB – ett småskaligt vattenkraftsprojekt. Mera omfattande texter utgör två andra avsnitt, dels Piteå och campingturismen under 1950- och 60-talet, dels Furunäsets sjukhus – vårdbyggnader och ideologi. Och slutligen så är Piteå-årsboken inte helt centrerad kring sin egen hemkommun. Vad sägs om en ung pitebo som var ute i Europa 1884 varvid både Hamburg och London passerar revy. Sammanfattningsvis tycker jag det är berömvärt att Piteå museum orkar med sin årsboksutgivning på kommunal nivå och detta i år för trettioandra gången.
Som synes är den geografiska ramen av Piteå högst påtaglig. Samma sak kan sägas om årsboken beträffande Norrbotten. Detta är något som ligger i hembygdsbokens natur – och då på gott och ont. Lokala läsare vill högst påtagligt ta del av lokalt material. Så långt är alla med på resonemanget. Men – lokalt material ger vanligen små upplagor. Precis som tidningarnas s k negativa upplagespiral leder detta till minskat sidantal, liksom sämre resurser för bildtryck och textanskaffning. Det är egentligen kunden som har i sin hand om detta tillåts ske. I slutändan kan man ana nedläggning.
Nu vill jag inte påstå att något sådant skulle gälla för de två behandlade årsböckerna. Illavarslande är dock att för ett år sedan kunde jag recensera tre lokala årsböcker. Den gången fanns även Luleå stadsarkiv med i buketten. Jag har efterlyst den boken även för 2013 men fått beskedet att man av ekonomiska skäl gått över till utgivning vartannat år.