Samma gamla Khoma
På nätet: http://www.myspace.com/khoma
Några år av tystnad och Umeå-bandet Khoma var nästan bortglömt. Så plötsligt, från ingenstans, ett nytt studioalbum. Men det är samma gamla Khoma som samlat sig till ännu en kraftansträngning. A final storm skiljer sig nämligen inte nämnvärt från föregångaren The second wave.
Jan Jämtes klara, poetiska stämma ligger alltjämt begravd nånstans långt nere i en dimmig myr bestående av svårforcerade gitarrer, hårt garvade trumskinn och ihållande bas. Om yngre bronsåldern hade behövt ett soundtrack är jag övertygad om att Khoma hade varit en het kandidat. Stämningsfullt men samtidigt ytterligt mörkt.
Skivan är en tajt skapelse, nästan för hårt hållen låtmässigt. Enstaka höjdpunkter som Harvest och Osiris får stå tillbaka för en helhet som maler på i rätt beskedligt tempo. Jag blir inte förförd, inte hänryckt. A final storm framstår snarare som en svag till måttlig nordanvind på ett lugnt skvalpande hav.
Så jobbar vi med nyheter