En blond kvinna i baddräkt som doppar sig i poolens lagungröna vatten pryder omslaget till Christine Falkenlands roman Spjärna mot udden . Bilden är utformad som ett nostalgiskt fotografi med svartvit ram runt och ger associationer till semester, vila och njutning. Men bilden ger också en hastig beskrivning av romanens nerviga huvudkaraktär Eva, en medelålders kvinna från Göteborg som lämnat Sverige och tillfälligt bosatt sig i Spanien med sin son. Hon brukar bada i poolen, leker hellre i vattnet med cyklop än simmar och i min tolkning av bilden är poolen möjligen den enda plats där hon känner sig stark och fri.
Spjärna mot udden handlar om Eva som, i överenskommelse med sin man David, börjar söka sig andra relationer. Hon drömmer om förälskelsen och romanens första del uppdagar en konkret längtan efter en annan man. Det visar sig vara Sam, en transsexuell man som erbjuder henne sin vänskap men inte kärlek och som själv smickras av Evas uppvaktning. Evas stormiga förälskelse blir inget mer än en ouppnåelig dröm som hon ständigt längtar efter och söker ersättning för med ständig, omedelbar bekräftelse.
Hon klär sig för att väcka uppmärksamhet, sminkar sig med omsorg och är noga med att framhäva sin mun. Samtidigt hyser hon en ständig rädsla för förfallet och de åldersrynkor som avspeglas i hennes ansikte. Hennes relation till sin bortgångna mor får också utrymme i romanen och antyder både ouppklarade konflikter och den längtan efter bekräftelse hon aldrig fick och som nu ständigt upprepas i hennes vuxna liv.
Christine Falkenlands bakgrund som poet avspeglas tydligt i vissa stycken, som är rent poetiska och bryter med den berättande prosan, som i denna mening: ”Varje ögonblick lysande som en vit sten på flodbotten.”, eller ”Jag bryter loss ditt namn och ger mig själv”.
Men trots det lyriska språket faller romanen på intrigen, som tyvärr inte är särskilt engagerande.
Stundvis hamnar romanen också i en tröttsam rundgång av beskrivningar av Evas mun, hennes röda läppstift och självskådande sessioner framför spegeln och de förutsägbara antydandena av hennes nedvärderande syn på sig själv gör att jag inte faller för huvudkaraktären. Det gör att hela romanen till slut tappar sin nödvändiga dragningskraft.