Det finns onda varelser, sådana som livnär sig på själar, suger i sig dem i form av ånga och kan lagra dem i burk. De reser runt i husbilar och kallar sig Den sanna knuten. På telepatisk väg letar de reda på sina offer och särskilt populära är skimmerbarn.
I trettiosju år har Stephen King låtit sina läsare vänta på uppföljaren till en av hans mest kända skräckhistorier. I The shining, eller Varsel som den heter på svenska, är Danny Torrance en liten pojke med övernaturliga krafter. Han kan skimra (är synsk) och får varsel om att något hemskt kommer att hända på det hotell där han tillsammans med sina föräldrar befinner sig. Det gör det också, och slutligen blir hans pappa tokig och löper amok.
I Doktor Sömn har Danny vuxit upp till en medelålders alkoholist, fortfarande påverkad av barndomstraumat. Han ser syner och hör röster, och det enda som lindrar hans skräck är drickandet. Lyckligtvis så kommer den dag då han slänger sin sista flaska i soptunnan. Han bosätter sig i en mindre stad och får jobb på ett hospis. Med sina speciella förmågor lugnar han människor som ligger på dödsbädden, därför kallas han Doktor Sömn. På telepatisk väg blir han så kontaktad av en ung flicka som också kan skimra. Hon vädjar om hjälp. De barnamördande utsugarna i Den Sanna Knuten är på jakt efter henne. De har anat sig till att hon är den största ångkällan som någonsin funnits.
Övernaturligheter har alltid varit en viktig ingrediens i Stephen Kings skrivande. Ibland är det mer och ibland mindre. Själv föredrar jag när det är mindre, som i min senast lästa King-bok 22/11 1963 där han koncentrerar sig på att skildra en tidsanda och ett presidentmord. I Doktor Sömn öser han däremot på som aldrig förr vilket gör att det tar tid att förstå spelreglerna. Antagligen har han också det på känn eftersom det blir många upprepningar. Karaktärerna går in i varandras psyken, ser med varandras ögon och utkämpar mentala strider med svärd och lans. För mig känns det invecklat, men till slut är jag ändå med på noterna. Och det är först då som spänningen äntligen kan ta vid. Nej, det har aldrig varit något fel på Stephen Kings fantasi, det gäller bara att hänga med i svängarna.