Året är 1983 och Azar , som är höggravid och nära att föda, förs bort från Evinfängelset i Teheran, Iran med förbundna ögon. Hon vet inte vad som väntar henne, hon sitter på golvet i en bil och hör rösterna av chauffören och kvinnan som kallas Syster, hennes fångvaktare, i framsätet.
När vattnet gått förhörs hon och under värkarna tvingas hon svara på frågor om sitt politiska engagemang. Kort därpå föder hon sin dotter och återförs senare till cellen i fängelset, där hennes kvinnliga medfångar väntar på henne.
Det inledande kapitlet i den iransk-amerikanska författaren Sahar Delijanis debutroman Jakarandaträdets barn är en stark läsupplevelse. Spänningen är exakt etablerad, kort innan situationen för kapitlets protagonist presenteras och redan efter några rader har författaren fångat mitt intresse.
Beskrivningen av Azars utsatta situation är så stark och verklighetstrogen och jag känner hennes vånda, kan föreställa mig hennes tankar som går på högvarv och hennes förtvivlade försök att få ner pulsen och intala sig själv att allting kommer att gå bra.
Och det är i detta inledande kapitel som Sahar Delijani lyckas som allra bäst med sin roman. Kanske har det att göra med att berättelsen bygger på hennes egen mors upplevelser. Bokens baksidestext berättar att Delijanis mor utsattes för samma sak när hon skulle föda Sahar Delijani , som kom till världen i Evinfängelset.
I de efterföljande kapitlen möter läsaren karaktärer som alla på ett eller annat sätt har en relation dels till Iran åren och årtiondena efter revolutionen och dels till varandra. Karaktärernas öden vävs samman och Delijani gör det visserligen skickligt, även om jag tycker att det är ett litterärt grepp som känns uttjatat. Till slut blir det också aningen tröttsamt att i varje kapitel möta nya karaktärer och deras livsöden. Det hade varit intressantare om Delijani istället hade utvecklat några av karaktärerna djupare och mer nyanserat än vad som ryms i bara ett kapitel. Nu lämnar jag en del kapitel med lätt frustration över att inte få veta mer.
Det är en känslofylld roman Delijani har skrivit, där rädsla, ilska och frustration sköljer över karaktärerna men framför allt är romanen oerhört sorgsen. Här finns en sorg över livet som inte blev, över drömmar som inte slog in, över obesvarad kärlek och över en äkta man och far som fängslats och avrättats. Och även om metaforerna travas lite på varandra i de inledande kapitlen beskriver Delijani händelser och karaktärer med en känslighet och en välformulerad prosa som gör Jakarandaträdets barn till en stark och läsvärd debut.