Om man vill skildra en människa som bryter ihop, bör då också språket bryta ihop? För att göra sammanbrottet trovärdigt. Men kan läsaren då förstå vad som händer och vad som egentligen ligger under förloppet?
Både det ena och det andra behövs förstås, både gestaltning och analys. Men i sin nya roman En av oss sover väljer danskan Josefine Klougart nästan bara den första vägen och utsätter oss därmed för en ständig, språklig trumeld.
Det finns vilopunkter då Klougart växlar över till ett mer normaltempererat språk och spränger in dialoger och kloka kommentarer men även där kan flödet när som helst brytas upp, börja rotera, sprängas i bitar och sätta oss under starkt tryck. Hon är lika innovativ som manisk och läsaren får slita hårt för att hänga med i de turbulenta svängarna.
Själv tycker jag nog att man får rätt dåligt betalt för alla sina ansträngningar i den vägen men i Danmark har romanen lovprisats i alla kända tonarter och den är nu ett av landets två bidrag till Nordiska rådet litteraturpris 2013.
Klouogart berättar om en kvinna och två män men triangelns hörn är på drift och tidvis långt ifrån varandra. Ändå är det oväntat att man i våra dagar kan skriva en roman som i så hög grad handlar om kärlek även om den binds ihop med sorg, depression, förvirring, förlust och hemlöshet.
Kvinnan som berättar historien har träffat en ny man. Den hon lever med sedan åtta år är avliden, påstår hon, när hon nu inte längre har kvar sina ursprungliga känslor för honom. Men det blir en utdragen skilsmässa, de två hänger ihop med tusen trådar, och det är inte lätt att säga vem som egentligen lämnar vem.
Formen är på många sätt lyrisk. Den episka tråden kapas, repas upp och kramas ihop, berättaren backar, slirar och skiftar perspektiv, hon är vidöppen, nervig och extremt sinnlig.
Den nye mannen dyker inte upp förrän på sidan 135. Men han vill inte leva ihop med henne, visar det sig, och har sambo och son på annat håll. Det är annars ögonblicklig kärlek mellan dem, en vild förälskelse från första stund. Samtidigt skymtar egentligen mycket lite av kärlekens gärningar och det ger ett lätt abstrakt drag åt passionen.
Kvinnan återvänder i den situationen till sitt föräldrahem. Men hon är 28 år och kan inte återuppta livet som hemmadotter. Så får hon veta att modern är svårt sjuk men det temat hamnar i skymundan i boken.
På samma sätt spårar många av resonemangen ur (och ska kanske spåra ur); de går inte ihop, de bara lyfter och blir hängande som rök över texten eller glider undan. Och mycket av det som sägs i en mening stryks över i nästa, ofta med hjälp av paradoxer.
Kvinnan som berättar historien arbetar också på en bok och författare, meddelar hon, offrar sömnen, familjen och ”allt det som betyder något”. Så En av oss sover är alltså också en metaroman. Det blir inte lättare att orientera sig i den när man får veta att mannen som berättaren försöker överge heter Jacob; bokens dedikation lyder nämligen: ”Till Jacob – jag älskar dig.”