En dag när Ester Roxberg är drygt 20 år kommer hennes pappa hem till henne. Det är något han vill tala om för henne. Han berättar att han är transvestit och att han alltid har känt den sidan hos sig och hållit den tillbaka. Men det vill han inte längre. När hon får veta är han 58 år!
Ester blir chockad. Efter det är ingenting sig längre likt i hennes liv och hennes inre är ett kaos av känslor. Om hur hon hanterar och bearbetar sin pappas besked skriver hon i boken Min pappa Ann-Christine. Den handlar om den process som sätts igång i henne för att hon ska lära sig att acceptera sin ”nya pappa”.
Pappa Åke är präst och Ester föds i Zimbabwe när föräldrarna arbetar där några år. Sen bär det hem till Småland igen. Där växer hon upp tillsammans med sina två syskon i en ombonad miljö. Pappan renoverar hus, lagar mat och leker med barnen när han inte jobbar. Han förkroppsligar tryggheten för Ester. Under tonåren har de sämre kontakt och innan hon flyttar hemifrån tycker hon mest att han är frånvarande och rastlös.
När hon får reda på att hennes pappa är transvestit rasar tillvaron för henne. Om inte han var på riktigt, vem var hon själv då? Han ser ut och är klädd som vanligt, men i Esters huvud är han nu en annan, någon hon inte känner. Frågorna radar upp sig och hon blir frustrerad av att inte förstå. Han rubbar hennes cirklar och invanda föreställningar, men hon vill bara att allt ska vara som förut. Hon saknar sitt alldagliga liv. Hon vill att allt ska vara normalt igen.
Hon frågar sig hur det kommer sig att vi vet så lite om våra föräldrar, om deras tankar och drömmar och hur det var möjligt att hon inte såg eller insåg något. I efterhand påminner hon sig att pappan förändrades de senaste åren. Han åt inte socker längre, ville bli smal, började gå på gym, rakade av sig sitt stora mörka skägg och var väldigt tystlåten.
Hon är till en början helt upptagen av sig själv men blir så småningom också medveten om den kamp det är och har varit för pappan att förvandlas från Åke till Ann-Christine. Och när han ett par år senare tar steget och blir Ann-Christine på heltid blir hon åter rädd.
Jag tycker mycket om Roxbergs bok. Hon gör en lång resa för att förstå sig själv och sina reaktioner. Hon möter sina egna och andras fördomar och väjer inte för det svåra utan berättar öppet och varligt om den sorg, ilska, självömkan och saknad hon kände när hon fick veta att pappan var transvestit, senare transsexuell. Och hon visar hur komplext det kan vara att ta till sig ett sådant besked. Men därutöver är boken också ett respektfullt och ömsint porträtt av hennes pappa, som trots allt alltid kommer vara hennes pappa.