"Gå och bada!" är ett avvisande uttryck som knappast skulle uppfattas nedsättande av den Han Peo Rask berättar genom i Onyttans lov. Denne Han älskar att bada, helst i badkar och på kontorstid, det vill säga andras kontorstid. I botten på Rasks och Kim Larssons roande bok skvalpar egentligen stora frågor om människans frigörelse, något som även den unge Karl Marx skrev om med emfas.
Onyttans lov lutar sig mot andra storheter, t ex Bertrand Russel som i Till lättjans lov, från 1937, menade att i en ny och bättre värld skulle människan bara arbeta fyra timmar om dagen, för att sedan ägna sig åt förkovran inom allehanda kulturområde. I Russels anda skriver Rask att vi måste våga diskutera mantrat nummer ett i samhället, det vill säga arbetet som välsignelse. “Nej, frågan gäller inte mer fritid. Den gäller fri tid”.
Det finns en lakonisk ton i Onyttans lov som tilltalar mig. En lite retsam och tillbakalutad ton som producerar åtskilliga oneliners om fördelen med att dra sig undan, det verksamma i det overksamma, och runt bokens röda tråd: “Han är inte ovillig. Han är bara inte vill som de flesta andra”. Han badar, alltså är han, för att travestera en fransk filosof. Men han tar ändå en risk i sitt raljerande; t.ex Marat, revolutionären, dödades i badkaret. Han kan de litterära referenserna och de rinner till under hela läsningen.
“Hunden lyder plats. Människan lyder arbetsplats”, skriver han. Och visst är lätt att göra sig smårolig över de många människornas slit för brödfödan i vardagen. Om man nu vill tolka boken på det viset. Jag läser dock Onyttans lov som en tankeställare kring samhället, dess organisering och djup motsägelsefulla drag. Och t.ex frågan vem som behövs i produktionen, egentligen, när maskinerna är så avancerade och kan göra flera människors jobb på “nolltid”. I ljuset av den utvecklingen framstår förtalet visavi friåret smått anmärkningsvärt. Det är lätt att bli konspiratorisk.
Tillbakalutad i badkaret ges tid till minnen, och minnen kring resor där vatten och bad varit centrala. Fast det är förstås aldrig samma badvatten han kliver ner i, allt rör sig och sats möter motsats i ett ständig flöde av tankar. Och “där minnet sviktar tar det stöd av fantasin. Så bildas historier”, skriver vår intellektuella Kronblom, som ibland hittas av arbetsförmedlingen för vilka han delger sin aktiva icke-aktivitet. För som en sorts Ferdinand är han nöjd och vill varken åka “Tillväxttåget” eller “Framtidståget”. Han vill bara bada och läsa.
Onyttans lov är nyttig läsning. Visst har jag antecknat en och annan yvig association och konstaterat ett stundtals nog så svullet ego, men skit samma, det roliga och tankeväckande dominerar.